Skyddszoner som fosforfällor : En studie om skyddszonernas förmåga att förhindra fosforläckage

Sammanfattning: Fosforläckage från våra gödslade åkermarker bidrar till övergödning i sjöar och hav. Fosforn transporteras ofta via ytavrining till uträtade vattendrag och vattnet färdas snabbt till sjöar och hav. För att undvika fosforläckage anläggs stödberättigade vallbeklädda skyddszoner mellan åker och vattendrag med syftet att ta upp fosfor. Tidigare studier har visat att det kan finnas en risk för fosformättnad i markerna längs vattendragen (Borggaard, Moberg & Sibbesen 1991; Vought, Dahl, Pedersen & Lacousière 1994; Svanbäck, Ulén, Etana, Bergström, Kleinman & Mattsson 2013).    Detta examensarbete syftar till att se om dagens skyddszoner är mättade eller kan ta upp mer fosfor och om jordarten spelar någon roll för fosforupptaget. Påverkan av pH och mullhalt på fosforupptaget är något som också undersökts. Jordarterna lera, morän och sand undersöktes i denna studie. Arbetet syftar även till att visa på landskapsförändringar och historik kring skyddszoner. Jordprov samlades in från 15 skyddszoner i Kristianstad. Proven torkades, siktades och skakades sedan med vatten som innehöll en känd mängd fosfor och upptaget av fosforn mättes. Historiska och nutida kartmaterial studerades för att se landskapets förändringar.      Analyser visade att nio av 15 skyddszoner var mättade med fosfor, d v s uppmätta halter efter skakningen var högre än den tillsatta mängden. De tre jordarterna hade vardera tre mättade skyddszoner och två omättade. Där var ingen statistiskt signifikant skillnad mellan de tre jordarterna med avseende på mättnad. För jordarten lera visade resultatet att pH-värde och mullhalt påverkade innehållet av fosfor där ett högre pH-värde visade en högre fosforhalt och ju högre mullhalten var desto mindre var fosforhalten. För morän visade resultatet samma som för lera men resultatet för hur mullhalten påverkade fosforhalten var inte signifikant. Resultatet för sand var att ju högre pH-värde desto högre var fosforhalten och ju högre mullhalt desto högre fosforhalt.   Skyddszonerna finns till största delen på mark som varit åkermark i minst 100 år medan andra tidigare nyttjats som översilningsängar eller som andra ängs- eller betesmarker. De områden som varit åker en längre tid har förmodligen gödslats kraftigt under efterkrigstiden. Anläggningen av skyddszoner kan därför ha bidragit till att återskapa landskapet som det såg ut innan rationaliseringen av jordbruket i slutet av 1950-talet.    Skyddszonerna är en viktig del i landskapet de då skyddar vattendragen från ytavvrining, förhindrar erosion och bidrar till att bevara biologisk mångfald i vattendraget och genom att fungera som spridningskorridorer. Våra studier visar att skyddszonerna behöver skötas om de ska fungera som näringfälla. Dagens stödberättigade skyddszoner får endast vara gräsbevuxna men man skulle kunna tänka sig framtida skyddszoner med energiskog eller träd där fosforn förs bort via ved.