Bevisvärdering av indiciebevisning - En studie av indiciebevisning i förhållande till beviskravet ”ställt bortom rimligt tvivel”

Sammanfattning: Beviskravet i brottmål har formulerats som att det för fällande dom ska vara ”ställt bortom rimligt tvivel” att den tilltalade är skyldig. Beviskravet är högt ställt. Det är särskilt svårt att nå upp till beviskravet när bevisningen endast utgörs av indirekt bevisning, även kallat indiciebevisning, eftersom de saknar omedelbart samband till huvudtemat. Syftet med det högt ställda beviskravet är att undvika felaktigt fällande domar. Detta följer av oskyldighetspresumtionen och principen om in dubio pro reo ”i tveksamma fall till förmån för den tilltalade”. Genom dessa principer garanteras den enskildes rättssäkerhet. En direkt följd av det högt ställda beviskravet är att det kan vara svårt för åklagaren att lyckas fullgöra sin bevisskyldighet, trots stark bevisning, vilket i sin tur leder till att brottslingar inte straffas. Ett rättssystem måste ha förmågan att gripa, lagföra, döma och bestraffa brottslingar. Brottsdrabbades och andra personers intresse av att begångna brott lagförs kan betecknas som intresset av rättstrygghet. Vid bevisvärderingen måste rättstryggheten vägas mot rättssäkerhetskravet. Syftet med uppsatsen är att försöka klargöra vad som krävs för att nå upp till beviskravet ”ställt bortom rimligt tvivel” i ett mål där bevisningen endast be-står av indicier. Utöver detta syftar uppsatsen även till att belysa och problematisera den konflikt som kan uppkomma mellan intresset av rättssäkerhet å ena sidan och rättstryggheten å andra sidan vid värderingen av indiciebevisning. Uppsatsen syfte och frågeställningar besvaras dels genom tillämpning av den klassiskt rättsdogmatiska metoden, dels genom en kvalitativ rättsfallsanalys. Uppsatsen utgör närmast en bevisteoretisk studie av begreppet indicier.