Ne bis in idem vid skattebrott och skattetillägg

Sammanfattning: Sammanfattning Principen ne bis in idem är en grundläggande rättsstatsprincip som innebär ett förbud mot att straffas två gånger för samma brott. Principen kommer till uttryck i så väl intern svensk rätt som i internationella instrument som Sverige har anslutit sig till. Under de senaste åren har det förts en livlig diskussion kring det svenska systemet med skattebrott och skattetillägg och dess förenlighet med principen. Från svenskt håll har man inte ansett det strida mot varken EU-rätten eller EKMR att påföra en person som tidigare straffats för skattebrott ett skattetillägg. Detta synsätt har tidigare även bekräftats av Europadomstolen i fallet Rosenquist mot Sverige. Genom senare praxis har dock innebörden av principen så som den kommer till uttryck i art. 4 i tilläggsprotokoll 7 ändrats. I fallet Zolotukhin mot Ryssland uttryckte Europadomstolen att principen innebär ett förbud mot dubbla förfarande om det andra förfarandet härrör från identiska fakta eller från fakta som i allt väsentligt är desamma beträffande det första brottet. Med utgångspunkt i denna nya praxis har många röster höjts som menar att det svenska systemet inte längre kan upprätthållas. Detta höll dock tidigare varken Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen med om, då man även efter domen från Europadomstolen fortsatte döma personer för skattebrott trots att de tidigare påförts skattetillägg. Problematiken gick så långt att flera underrätter valde att inte följa de högsta instansernas praxis utan dömde tvärt emot. Till slut valde Haparanda tingsrätt att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen i syfte att råda klarhet i systemets förenlighet med EU-rätten. EU-domstolen meddelade i fallet Åkerberg/Fransson att det strider mot principen ne bis in idem att tillämpa skilda förfaranden med straff för skattebrott och skattetillägg förutsatt att skattetillägg är av straffrättslig karaktär. Efter domen fanns det inte längre något utrymme att i skilda förfaranden påföra en person dubbla sanktioner för samma gärning, någonting som senare även har bekräftats av både Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen. Slutligen har man alltså från svenskt håll förstått att man med hänsyn till sina internationella åtaganden inte längre kan upprätthålla systemet med dubbla förfaranden för skattebrott och skattetillägg. Genom en utredning som tillsattes för att se över problematiken har nu ett nytt lagförslag lagts fram som i korthet innebär ett samordnat förfarande mellan dom för skattebrott och skattetillägg. En person ska alltså enligt förslaget fortsättningsvis kunna påföras båda sanktionerna, men skillnaden ligger i att båda sanktionerna påförs i ett och samma förfarande i allmän domstol. Framställningen innefattar till en början en redogörelse för den utveckling som har skett kring problematiken med dubbla sanktioner för skattebrott och skattetillägg. Avslutningsvis diskuteras och analyseras denna utveckling samt det lagförslag som nu presenterats som lösning på problemet samt vilka alternativa lösningar som eventuellt bör ses över. Min slutsats är att den redovisade utredningen inte är den bästa lösningen på problemet. Istället anser jag att man bör se över ett vägvalssystem noggrannare innan man avfärdar detta.