Ett nedslag kring män och kvinnors samvaro i missbruksbehandling

Sammanfattning: Denna studien fokuseras mot de professionellas upplevelser av drog och alkohol missbrukande kvinnor och mäns dagliga samvaro inom institutionsvård. Analysen baseras på kvalitativa intervjuer med fyra professionella som arbetar på en missbruksinstitution. Det finns för närvarande inga samstämmiga röster angående om det är bättre att investera resurser i könsseparerade eller könsblandade missbruksbehandlingar. Inom missbruksmiljöer har kvinnor länge ansetts vara utsatta, sårbara och i en underordnad position i förhållande till män. Män har också varit i majoritet som missbrukare, vilket har fått konsekvenser som att behandlingar utformats enligt deras behov och det har uttalats att kvinnor i de sammanhangen är utsatta. Det har därför lyfts fram att det finns behov av kvinnospecifika missbruksbehandlingar där kvinnorna kan undvika att behöva hävda sig gentemot männen. I forskningssammanhang har kvinnors utsatthet och sårbarhet ofta centrerats vilket lett till att flertalet män och deras utsatthet ofta förbisetts. Könsblandad behandling har också ansetts vara problematisk då risker finns kring att kvinnorna och männen inleder destruktiva relationer, vilket ofta lett till avbrutna behandlingsvistelser. Denna studien visar att det inte finns ett entydigt sätt att se på och förstå den dagliga sociala samvaron mellan missbrukande kvinnor och män i behandling. Det påvisas att det finns upplevelser av förväntade roller och epitet för båda könen, men också att det finns variationer och nyanser av dessa som motsäger de traditionella bilder som finns. Även när man ser till kvinnor och mäns sociala interaktion går det inte att urskilja ett generellt mönster av att kvinnor underordnar sig män eller att män har ett maktövertag även om det förekommer i vissa situationer och sammanhang.