Musik och fantastik hos E.T.A. Hoffmann och Haruki Murakami

Sammanfattning: Att litteratur och musik hänger ihop är ingen nyhet. Homeros epos Odyssén och Illiaden bestod av sånger, inte böcker, och än idag använder vi ordet lyrik – orden som sjungs till lyrans musik – som synonym för poesi. Att i prosa låta musiken vara ett betydelsefullt objekt, eller ett agerande subjekt, är visserligen lika gammalt – tänk på sirenernas sång som gjorde Odysseus vanvettig av åtrå – men det är ändå först de senaste århundradena som detta litterära grepp på allvar börjat utforskas. En pionjär på det området är den tyske romantikern E.T.A. Hoffmann (1776-1822) som var tonsättare och musikkritiker innan han satsade på skönlitteraturen. Om det stora intresset för musik är ett av de mest utmärkande dragen för hans berättelser så är intresset för att rucka på verkligheten och ge rum åt det övernaturliga och bisarra det mest kända och inflytelserika. Med Hoffmann tar fantastiken som genre form. Nästan 200 år efter denne författares storhetstid heter en av världens mest populära och respekterade romanförfattare Haruki Murakami. En japan som liksom Hoffmann är besatt av musik och av att slita sönder gränsen mellan verkligheten och drömmen. Och liksom Hoffmann började han inte skriva skönlitteratur förrän han lagt en mångårig karriär inom musik (i hans fall, som jazzklubbägare) på is. Trots att de två författarna sällan nämns i samma andetag finner jag många likheter dem emellan och vill därför gå till botten med dessa. Hur framställs musik och fantastik av två olika författare som tillhör olika tider och kulturer? Hur mycket har sirenernas sång förändrats på 200 år?