Chronic wasting disease och risker för Sverige

Sammanfattning: Chronic wasting disease (CWD) är en prionsjukdom som framförallt drabbar hjortdjur. Prionerär infektiösa protein som orsakar olika typer av transmissibla spongiforma encefalopatier. Andra prionsjukdomar är bovin spongiform encefalopati, Creutzfeldt-Jakobs sjukdom och scrapie. Länge har CWD funnits i Nordamerika och sjukdomen har även påvisats i Sydkorea, Norge och Finland. Att sjukdomen närmar sig Sverige kan vara en risk för både människor och djur, kliniskt sjuka djur överlever vanligen mindre än fyra månader. I denna litteraturstudiediskuteras risken för människor, hjortdjur och älgar i Sverige att drabbas av CWD. Insjuknade djur kan få symtom som beteendeförändringar, viktminskning och ataxi. Smittämnet sprids med bland annat kroppsvätskor, sjuka djur eller kadaver och kan persistera i miljön i två år. Vid diagnos används bl. a. immunohistokemi, där positivt resultat går att se först tre månader efter att djuren smittats. Detta innebär att den sanna prevalensen lätt underskattas. Inkubationstiden kan variera mellan 18 månader och 5 år. Eftersom diagnos mest tillförlitligt ställs genom undersökning av hjärnan kan inga levande djur i dagsläget undersökas för CWD. Älgar med Moose Wasting disease (MWD) kan ha symtom liknande de för CWD, dock har inga spongiforma förändringar påvisats vid MWD. Detta kan ställa till problem vid kliniskövervakning av sjukdomen. CWD förekommer i olika stammar och de norska älgarna misstänks ha en helt ny stam av CWD där zoonotisk potential och smittsamhet är okänd. Stammarna kan utvecklas vid replikation i ny värd. En smittad älg i Finland tros ha samma typ av CWD som älgarna i Norge. Undersökningar har gjorts på transgena möss med mänskligt prionprotein där resultatet kan peka mot en möjlig replikering av det smittämne som orsakar CWD. Även överföring av CWD homogenat intracerebralt från åsnehjort till ekorrapa har visat på förändringar liknande de för CWD. Trots detta anses den zoonotiska risken vid exponering för CWD vara låg. Det är viktigt att undersöka den nya stammen hos älgarna i Norge för att försäkra sig om att detta även gällerför den stammen. Kontroll av smittan är svår och en väl etablerad, endemisk CWD är svår att eliminera. Det finns idag ingen behandling eller vaccin mot CWD. Med tanke på att prevalensen kan ligga på 1%vid upptäckt av det första fallet av CWD kan sjukdomen redan finnas här. Att kontrollera en smitta hos Sveriges älgar kan vara svårare än att kontrollera den hos Nordamerikas älgar medtanke på att populationstätheten är högre här. Förr misstänktes älgar vara naturligt resistenta för CWD, med tanke på detta bör även andrahjortliknande djur undersökas mer regelbundet. Åtgärder för att förebygga smitta kan vara att sätta upp staket, förbjuda matning av vilda djur, inte lägga ut saltstenar och undvika att använda hjort- och älgurin vid jakt. Den mest effektiva metoden för tidig upptäckt av CWD i populationen är provtagning på djur som visar misstänkta symtom, medan förprevalensundersökningar behövs slumpmässigt utvalda prov. Med tanke på den geografiska närheten till Norge och Finland finns det en risk för att smittan redan finns i Sverige.