Gravfridsbrottets skyddsintressen i förarbeten, doktrin och rättstillämpning

Sammanfattning: En förutsättning för att ett beteende ska kriminaliseras är att det tänkta straffbudet avser ett identifierat och konkretiserat intresse som är skyddsvärt, det vill säga godtagbart. Ett godtagbart skyddsintresse kan definieras som det värde som skyddas i ett visst straffbud. Föreställningarna om skyddsintresse har systematisk betydelse för indelningen av brottstyper. Att finna arten av det intresse eller värde ett brott närmast kränker utgör en av brottsbalkens indelningsgrunder. Gravfridsbrottet är ett brott placerat i brottsbalkens 16 kapitel. Lagstiftaren har med denna placering markerar att brottet i första hand är ämnad att skydda ett allmänt intresse, vilket utgör ett offentligt gruppintresse. Alla skyddsintressen, även de offentliga gruppintressena, måste kunna återföras på enskilda behov. Intressen som tillhör allmänheten eller staten måste förutsätta att staten anses vara för medborgarnas skull, snarare än att medborgarnas existensberättigande ligger i att de ska tjäna staten. Ett straffbud kan skydda flera intressen, vilket är fallet i gravfridsbrottet. Skyddsintressena kan sakna hierarkisk ordning eller så kan det råda ett hierarkiskt förhållande mellan de olika skyddsintressena, vilket är fallet i gravfridsbrottet, baserat på hur de beskrivs i förarbetena och i rättstillämpningen. Straffbudet skyddar på viss nivå ett individintresse men träder in i ett tidigare skede än vad en kränkning av ett identifierat individuellt intresse gör och ämnar primärt att skydda ett allmänt omfattat intresse att behandla den avlidne pietetsfullt. I gravfridsbrottet kan fyra skyddsintressen identifieras utifrån hur kriminaliseringen beskrivs i förarbeten. Dessa är det allmänna intresset, den avlidnes integritet, skyddet av vi-loplatsen och anhöriga. Brott mot griftefrid har en lång förhistoria i svensk rätt. Redan i upplandslagarna fanns bestäm-melser om likplundring som riktade sig mot tillgrepp från den avlidne. År 2022 införs ett grovt gravfridsbrott som innebär en skärpt syn på allvarligare brott mot griftefriden. Som skäl för straffskärpningen angav bland annat att det lidande som åsamkas närstående till ett brottsoffer numera tillmätts en större betydelse i rättsutvecklingen. Det går att se en föränderlighet och skillnad i vilka skyddsintressen som markerats ha störst betydelse för kriminaliseringen genom historien. Idag präglas kriminaliseringen av flera skyddsintressen mellan vilka det råder ett hierarkiskt förhållande. Brottets primära skyddsintresse är ett allmänt intresse av att värna om av-lidnas pietet. Att lagstiftaren valt att placera bestämmelsen i 16 kapitlet kan med stöd av teorier i doktrin om skyddsintressen motiveras med att lagstiftaren trots att det kan finnas andra skadeli-dande än "allmänheten", velat markera ett omoraliskt och klandervärt beteende som alla samhällets medborgare har ett personligt intresse i. Doktrinen och jämförelse med annan lagstift-ning, som förtal av avliden, ger stöd för att det görs en tydlig markering att det allmänna intresset är det som primärt skyddas, men den lämnar också möjligheter för att enskilda innehav av intressen likväl kan värderas i viss mån. De enskilda intressena är således att betrakta som skyddsvärda även i brott mot allmän ordning. Det är däremot inte givet att intresseställningen bidrar till någon rättsföljd eller kompensation för den enskilde eftersom vissa av brotten, som gravfridsbrottet, saknar målsägande i traditionell mening. Genom att studera rättstillämpning går det att se att det inte bara är det primära, allmänna intresset, som kommer till uttryck i domstolarna. I flera domar rörande gravfridsbrott konstateras att brottet leder till att anhöriga under lång tid riskerar sväva i ovisshet om vad som hänt den avlidne samt berövas möjligheten att på ett värdigt sätt ta farväl. Mot bakgrund av relevant rättspraxis finns stöd för att rättstillämpningen värderar anhöriga som skyddsintresse högt. De gånger anhöriga yrkat ersättning på grund av kränkning med anledning av brottet mot deras anhöriga har domstolarna emellertid ogillat yrkandena. Domstolarna har dock framfört att de inte själva kan göra bedömningen utan att det ankommer på lagstiftaren eller Högsta domstolen att komma med vägledande praxis.