Skydd av stränder i Sverige och Finland : En jämförande studie av strandskyddslagstiftningen

Sammanfattning: Syftet med examensarbetet är att bidra med kunskap om svensk och finsk strandskyddslagstiftning och dess tillämpning. Målet är att kartlägga ländernas praktiska tillämpning av strandskydd, planering och möjlighet till exploatering inom strandområden. Metoden som använts i studien är huvudsakligen en komparativ metod baserad på rättsdogmatik (litteraturstudie) och rättssociologi (intervjustudie).  Det svenska strandskyddet regleras i miljöbalken (1998:808) (MB) och är ett generellt skydd som sträcker sig 100 meter från strandlinjen åt vardera håll med möjlighet att utvidgas till 300 meter. Strandskyddet gäller vid alla vattensamlingar och vattendrag och syftar till att skydda djur- och växtliv samt trygga allmänhetens tillgång till strandområden. Kommunen kan bevilja dispens från strandskyddet med förutsättning att särskilda skäl föreligger samt att åtgärden är förenlig med strandskyddets syfte.  I Finland regleras möjligheten till bebyggelse genom planläggningskravet för strandområden i markanvändnings- och bygglagen (132/1999) (MBL). Planläggningskravet innebär att vid uppförande av byggnader inom strandzon- och strandområden krävs en gällande generalplan med rättsverkningar, alternativt en stranddetaljplan. Bredden av strandzonen- och strandområden bedöms oftast till 100–200 meter från strandlinjen. Undantagslov kan beviljas från planläggningskravet med förutsättning att den planerade åtgärden följer angivna bestämmelser i byggnadsordningen gällande byggnadens avstånd, placering och dimensionering. Resultatet visar att Sverige och Finlands lagstiftning har liknande syften. I lagstiftningen finns liknande förbud mot uppförande av byggnader inom strandområden med undantag för byggnationer uppförda i syfte för skogs- och jordbruksverksamhet samt för yrkesfisket. De båda länderna ger även möjlighet att frångå lagstiftningen för nybyggnation samt tillbyggnad inom strandområden. Av intervjustudien har det framkommit att den praktiska tillämpningen beror på olika faktorer, men trots kommunala skillnader har Sverige ett mer restriktivt förhållningssätt gällande dispensgivning och beviljande av bygglov inom strandområden.  Just nu pågår utredningar för både svensk och finsk lagändring. Det finns svårigheter i att bedöma hur de slutliga lagförslagen kommer se ut och därför kan ingen konkret slutsats dras till om ländernas lagstiftning rör sig mot varandra.