Delegation av normgivningsmakt i ljuset av folksuveränitetsprincipen

Sammanfattning: En stor del av normgivningen beslutas inte av riksdagen, utan istället av regering och myndigheter. Denna uppsats handlar därför om de möjligheter till delegation av normgivningsmakt som finns i 8 kap. RF. Jag undersöker delegationsmöjligheterna mot bakgrund av folksuveränitetsprincipen, eftersom denna princip enligt förarbetena till RF är tänkt att få genomslag vid normgivningen. I lagtexten framgår inga begränsningar av möjligheten till delegation inom de områden där sådan är möjlig. Det har resulterat i att myndigheter medgetts en omfattande normgivningskompetens genom bemyndiganden i lagar och förordningar, trots att detta inte är önskvärt enligt folksuveränitetsprincipen. Det framhålls också hur myndigheternas allmänna råd ofta får en stor betydelse trots att det inte rör sig om bindande normer. Mot bakgrund av folksuveränitetsprincipen är detta särskilt problematiskt, eftersom det inte krävs stöd av bemyndigande i lag för att myndigheter ska kunna besluta om allmänna råd. Exempel ges dock också på hur HD har begränsat användningen av viss delegerad normgivning, eftersom den stred mot RF. Sedan tar jag upp de möjligheter riksdagen har att kontrollera delegerad normgivning. Avslutningsvis föreslår jag i analysen vissa lagändringar, som kan göra att folksuveränitetsprincipen spelar en större roll än idag vid normgivning.