Två aspekter av miljödomstolens beslutsunderlag: valet av prövningsorgan och utformningen av talerätten i miljömål

Sammanfattning: Uppsatsen behandlar två aspekter av miljödomstolens beslutsunderlag, valet av prövningsorgan i första instans och utformningen av talerätten i miljömål, särskilt förbuds- och ansökningsmål. Den 1 januari 1999 inrättades fem regionala miljödomstolar, vilka övertog såväl rättskipande som förvaltande uppgifter från KN, VD, fastighetsdomstol, allmän domstol och förvaltningsdomstol. Att man förr eller senare har rätt till en domstolsprövning råder det idag ingen tvekan om. Miljödomstolarna är dock även första instans i vissa ansökningsmål. Man kan således ställa sig frågan huruvida domstol eller myndighet är mest lämpligt som prövningsorgan i miljömål. Det relevanta är dock att förfarandereglerna stadgar en adekvat officialprövning så att prövningsorganet får ett tillfredsställande beslutsunderlag och därmed kan tillämpa de materiella bestämmelserna på ett korrekt sätt. Valet av myndighet eller domstol som prövningsorgan har i sig ingen eller liten relevans. I dispositiva miljömål görs ingen direkt talerättsprövning, sakägarbegreppet fyller mer funktionen av att visa vilka som är materiellt berättigade. I ansökningsmålen blir sakägarbegreppet dock även en processförutsättning. Sakägarbegreppet har här såväl en processuell som en materiell dimension. MB:s enhetliga sakägarbegrepp kommer inte att få någon större praktisk betydelse. Distinktionen mellan enskilda och allmänna intressen går inte längre att upprätthålla. Klagorättskraven för miljöorganisationerna är för hårda och utestänger majoriteten av dem. Det bör således införas en fri talerätt i miljömål. Då ökar förutsättningarna för en god komplettering av miljödomstolarnas officialprövning och för ett mer korrekt beslutsunderlag.