Strafflindring vid utredningsmedverkan - En analys av underrättspraxis i mordfall

Sammanfattning: Uppsatsen behandlar hur medverkan till utredningen av egen brottslighet i 29 kap. 5 § första stycket 5 brottsbalken tillämpas i mordfall. För att strafflindring ska medges i det enskilda fallet krävs att den tilltalades medverkan varit av väsentlig betydelse för utredningen. Ett övergripande syfte är således att slå fast vad som krävs för att medverkan ska anses uppfylla detta krav på väsentlig betydelse. Uppsatsen anlägger ett förutsebarhetsperspektiv, vilket är särskilt relevant i förhållande till ett av bestämmelsens uttalade ändamål, nämligen att skapa ett incitament för utredningsmedverkan. Bestämmelsens tillämpning granskas utifrån rättskällorna samt en analys av underrättsdomar i mordfall. Underrätterna har visat sig ha ett mycket restriktivt förhållningssätt när de tillämpar bestämmelsen, vidare konstateras att bedömningen varierar kraftigt från fall till fall och ofta saknar en mer utförlig motivering. Bestämmelsens utformning innebär att domstolarna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. I praktiken leder detta till brister avseende förutsebarhet, vilket också får till följd att det incitamentsskapande ändamålet inte uppfylls. För att få önskat genomslag bör bestämmelsens tillämpning förtydligas.