Den ensidiga ändringsrätten som avtalsvillkor mellan näringsidkare : - under vilka omständigheter är det skäligt?

Sammanfattning: Genom ett avtal regleras avtalsparternas inbördes skyldigheter och rättigheter. Det är inte ovanligt, att det i standardavtal finns klausuler, vilka förskjuter parternas rättigheter och skyldigheter. Ett exempel på sådana klausuler är en ensidig ändringsrätt, vilken kan vara utformad på följande sätt: "Vi förbehåller oss rätten att ändra avtalsvillkoren". Genom villkorets utformning, blir det en förskjutning av parternas inbördes rättigheter och skyldigheter till fördel för endast en av parterna. Som skydd för bl.a. detta ger 36§ lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (AvtL), en möjlighet för den underlägsna parten att jämka eller helt bortse från oskäliga avtalsvillkor. Inom svenskt näringsliv, finns det en stor variation på styrkeförhållandet mellan näringsidkare. Det finns allt från internationella företag med tusentals anställda, till små fåmansbolag med endast ett fåtal anställda. Enligt gällande rätt är båda parterna jämlika i avtalsförhållanden, oavsett hur företagskonstellationen ser ut. Som skydd för en underlägsen part kan Marknadsdomstolen förbjuda en näringsidkare, att använda sig utav oskäliga avtalsvillkor,1 såsom t.ex. ensidiga ändringsrätter. Detta är ett sätt att skydda framtida nya avtalsparter gentemot dessa typer av oskäliga avtalsvillkor, när avtal ingås på liknande sätt och av liknande art. Hur tillämpningen av ändringsrätten ska komma till motpartens kännedom, är sällan förtydligat i avtalet. Följaktligen är det i många situationer oklart, huruvida ändringsrätten medför en ren ändringsrätt av avtalet, d.v.s. att det ej krävs en accept från motparten för att ändringen skall verka, eller om ändringen är att anse som ett anbud och därmed kräver en accept, för att ändringen ska träda i kraft. Följden av att ena avtalsparten tillåts inneha en ensidig ändringsrätt, är att det skapas en obalans i avtalsförhållandet, eftersom endast en av avtalsparterna tillåts ändra avtalets innehåll. Därmed leder utnyttjandet av den ensidiga ändringsrätten till konsekvensen att den underlägsna parten blir bunden av ändringar i avtalet, vilka kan vara mot dennes egentliga vilja. Är det rättssäkert att en av parterna, och i de flesta fall den starkare, tillåts ha en ändringsrätt som kan medverka till att väsentliga avtalsvillkor kan ändras? Är det skäligt att ensidiga ändringsrätter tillåts som avtalsvillkor, när en part är underlägsen? I Sverige råder avtalsfrihet, vilket innebär att parterna får avtala om vad de vill, och att avtalsvillkoren utformas därefter. En annan utgångspunkt för avtal är pacta sunt servanda, att avtal ska hållas, som kan bli motpolen till avtalsfriheten i fråga om ensidig ändringsrätt. Principen om avtalsfriheten tillåter avtalsvillkor om en ensidig ändringsrätt, såvitt båda parterna har kommit överens om det. Genom användandet av den ensidiga ändringsrätten, uppstår ett nytt avtal mellan parterna, vilket innehåller den gjorda ändringen istället för avtalets ursprungliga lydelse. Principen om pacta sunt servanda har som utgångspunkt att endast det ursprungliga avtalet är giltigt, på grund av att det ursprungliga avtalet är det avtal vars innehåll som de kommit överens om. Således är det andra avtalet, enligt pacta sunt servanda, inte giltigt mellan parterna. Eftersom principerna motsäger varandra, leder detta till en problematik, om vilket avtal som är gällande mellan parterna.