Kostnadsallokering i statliga myndigheter : En studie om myndigheter och näringsverksamhet

Sammanfattning: Sedan många år har kritik riktats mot statliga myndigheters konkurrensbegränsande effekt på de fria marknaderna. Både Konkurrensverket och privata aktörer på marknaden anklagar myndigheterna för att subventionera sina konkurrensutsatta tjänster med skattemedel. Rapporter från Statskontoret och Konkurrensverket föreslår att statliga myndigheter borde förbjudas att bedriva verksamhet på konkurrensutsatta marknader. Påståendet att myndigheterna finansierar sin verksamhet på den fria marknaden med skattemedel, grundar sig i att de finansieras både av privata kunder och skattebetalare. Myndigheterna skall vid prissättning av sina konkurrensutsatta tjänster, i normala fall tillämpa full kostnadstäckning, vilket innebär att de varken borde göra vinst eller förlust på försäljningen. Enligt gällande förordningar skall myndigheter särredovisa verksamheterna för organisationens olika finansieringskällor. För att kunna göra denna särredovisning måste myndigheterna också göra kostnadsfördelningar av deras gemensamma kostnader. Eftersom olika kostnadsallokeringsmetoder är mer eller mindre rättvisande, finns viss risk för att kostnaderna fördelas skevt mellan de olika verksamheterna. Då full kostnadstäckning gäller för myndigheternas konkurrensutsatta verksamhet, har denna kostnadsfördelning stor betydelse för prissättningen av tjänsterna. De kan med andra ord konkurrera på marknaden med låga priser om kostnadsfördelningen är skev och den skattefinansierade verksamheten får bära för stora kostnader. Ovanstående resonemang har medfört att vi med vår studie vill besvara följande fråga; Hur väljer statliga myndigheter med både anslags- och avgiftsfinansierad verksamhet att fördela sina gemensamma kostnader? Det huvudsakliga syftet med studien är att undersöka hur myndigheterna fördelar sina indirekta kostnader, samt varför de hanterar dem på det sättet. Vi har valt att utföra denna studie med ett induktivt angreppssätt, då forskningen inom det specifika ämnet är väldigt begränsad. Trots valet av ett induktivt angreppsätt arbetar vi i studien med en positivistisk kunskapssyn, då vi under intervjuerna och vid bearbetningen av dem försökt vara så objektiva som möjligt. I den teoretiska referensramen har vi till en början redogjort för de olika förordningar och rekommendationer som myndigheterna följer vid prissättning och kostnadsallokering. Vidare har vi beskrivit traditionella kostnadsallokeringsmetoder och kalkyleringsmodeller. Av kalkyleringsmodellerna har tonvikten lagts på självkostnadskalkyler. Undersökningsmetod för studien har varit kvalitativa semi-strukturerade telefonintervjuer. Valet berodde även här på att ämnet är relativt outforskat, varför vi behövde samla information med stor bredd. Telefonintervjuerna har genomförts med fem myndigheter, SMHI, Skogsstyrelsen, SCB, Jordbruksverket samt Lantmäteriet. De olika respondenterna har fått redogöra för hur deras respektive myndighet sköter sin kostnadsallokering, samt varför de hanterar den på det sättet. Slutsatserna vi dragit är att de olika myndigheternas kostnadsallokeringsmodeller ser väldigt olika ut till uppbyggnaden. Samtliga myndigheter anser dock att de använder den modell som passar just deras organisation bäst. Vidare har vi konstaterat att de alla använder självkostnadskalkylering av något slag, och framförallt påläggskalkylering. Någon myndighet använde dock metoder som kan liknas vid andra självkostnadsmodeller. Värt att nämna är också att ingen av de intervjuade myndigheterna såg kostnadsallokering som ett problem i organisationen. De anser sig varken ha svårt att identifiera sina gemensamma kostnader eller problem att tolka de reglementen som påverkar deras kostnadsallokering.