Erkännande av presumtiva stater - En kritisk analys av erkännandeteoriernas konsekvenser

Sammanfattning: Uppsatsen behandlar det ständigt aktuella ämnet om bildandet av nya stater. Syftet är att undersöka vad ett erkännande betyder i processen för en stats bildande. Trots ämnets relevans för folkrätten är det ett till stor del oreglerat ämne där två motstående teorier har olika svar på samma problem. Efter att det redogjorts för Montevideokonventionens kriterier, behandlar uppsatsen de båda erkännandeteorierna; den deklarativa och den konstitutiva. Enligt den deklarativa teorin kan en stat existera redan innan den erkänts från omvärlden, och det är existerande staters skyldighet att erkänna en stat som uppfyller de folkrättsliga kriterierna. Den konstitutiva menar istället att en stat kommer till existens genom omvärldens erkännande, och att det ligger inom de existerande staternas diskretion att avgöra om och när ett erkännande ska ges till en presumtiv stat. En genomgång av ett antal självständighetssträvande presumtiva stater från de senaste decennierna ger underlag för en kritisk analys av statspraxis. Analysen leder till slutsatsen att det är den konstitutiva teorin som åtnjuter mest stöd. Vidare belyser den flera konsekvenser vid teoriernas praktiska tillämpning. En jämförelse mellan Somaliland och Kosovo å ena sidan och Sydsudan å den andra, tyder även på att moderstatens erkännande är ett avgörande kriterium för en presumtiv stat som vill uppnå självständighet på fredlig väg. Som Europeiska Ministerrådets riktlinjer för erkännande ger vid handen, har befintliga stater möjlighet att ställa politiska krav på presumtiva stater för att de ska beviljas erkännande. Genom sitt internationella inflytande kan existerande stormakter utnyttja denna rådande ordning genom att mer eller mindre styra vilka stater som blir erkända och vilka politiska krav som ska ställas på dessa. Eftersom rättsutvecklingen i hög grad styrs av staternas agerande och praxis, har dessa stater möjlighet att utforma rätten som de vill.