Är delad järngiva till smågrisar lönsamt?

Sammanfattning: Ledinflammation är ett vanligt problem inom smågrisproduktionen, där cirka 10 % av alla födda smågrisar drabbas av ledinflammation under sin livstid. Ledinflammation orsakar både smärta hos grisen och ekonomiska förluster för lantbrukaren, genom nedsatt tillväxt och ökad arbetstid för behandlingar samt kostnader för medicin. En tidig och stor järninjektion har ansetts vara en bidragande orsak till ledinflammation bland vissa forskare. Överflödet av järn ger en gynnsam uppförökningsmiljö för bakterier. Järnet har flera funktioner i kroppen, bland annat i uppbyggnaden av blodet. Blodets röda färg kommer från hemoglobin som har till uppgift att transportera syre och koldioxid mellan lungorna och övriga vävnader. Hemoglobinet är uppbyggt av protein och hemgrupper, och mitt i hemgrupperna sitter järn som är nödvändigt för transporten av syre ska fungera. Immunförsvaret är också beroende av järn, där det medverkar i olika enzymsystem. En nyfödd smågris har en järndepå på ungefär 50 mg i kroppen och förbrukar ca 10 mg per dag. Smågrisen kan bara tillgodose sig 1 mg per dag genom modersmjölken men detta är inte tillräckligt för att täcka deras behov. Därför är det viktigt att tillföra någon form av järn inom den första levnadsveckan för att undvika att grisen får blodbrist. Det finns även risker med att bara ge järnberikad torv, pellets eller dylikt istället för en järninjektion. Med en injektion är man säker på att grisen har fått sitt behov tillgodosett av järn. Det är man inte säker på om man ger torv eller pellets som grisen själv ska söka upp och få i sig för att täcka järnbehovet. Vi gjorde ett försök på Persbo Gård utanför Ransta där vi testade följande hypotes: Kan en injektion av en halverad dos järn på dag tre, och en kompletterande dos på dag tolv, ge mindre ledinflammationer än en full dos järn på dag tre? Vi ville testa detta för att se om mängden järn i ett tidigt stadium har någon betydelse för frekvensen ledinflammationer och om det gav någon förändring i tillväxt. I försöket ingick 20 kullar där grisarna delades in i två grupper inom kullen efter vikt, skavsår och kön. I försöket ingick totalt 231 smågrisar från början. Smågrisarna vägdes och märktes vid tre dagars ålder och samtidigt injicerades en full eller en halv dos järn beroende på vilket försöksled grisarna placerats i. Smågrisarna som bara hade fått en halv dos järn fick en kompletterande dos på dag 12. Alla smågrisar hade tillgång till järnflakes från cirka en veckas ålder. Vid 21 dagars ålder vägdes alla grisarna för att kontrollera tillväxten. När smågrisarna flyttades ut från avdelningen vägdes de åter igen och var då cirka nio veckor gamla. Därefter sammanställdes all data som samlats in för statistisk bearbetning på tillväxt och ledinflammationsfall. Det vi kom fram till var att de olika försöksleden inte påvisade någon skillnad i grisens tillväxt. De smågrisar som drabbats av ledinflammation visade en tendens till att växa sämre än de grisar som inte behandlats för ledinflammation vid en korrigering av vikt dag 3 och suggeffekt (p=0,0553). Andelen ledinflammationer i ledet med en järninjektion var 3,36 % mot 8,93 % i det led som fått två injektioner, dock fanns det ingen signifikant skillnad mellan de olika försöksleden (p=0,0763).Av de totalt 14 stycken smågrisar som drabbats av ledinflammation var det 11 stycken som hade skavsår eller blivit trampade när de undersöktes på dag tre. Slutsatser ur vårt försök tyder på att det inte är lönsamt att ge smågrisarna två järninjektioner. Vi kunde inte se att smågrisarna som fått en delad järngiva hade en bättre tillväxt än de smågrisarna som fått en järnbehandling och att ledinflammationerna inte hade tenderat till att minska utan snarare ökat. Man kan dra slutsatserna att delad järngiva är mer arbetskrävande eftersom man måste ge en extra järninjektion och att man dessutom kan behöva behandla fler smågrisar för ledinflammationer.