Fjäderplockning hos sällskapspapegojor : en enkätstudie med fokus på prevalens och användningen av psykofarmaka

Sammanfattning: Fjäderplockning är ett komplext problem med många grundorsaker och bidragande faktorer. Det är ett vanligt problem med en uppskattad prevalens på 10–15 % bland sällskapspapegojor. Problemet är även allvarligt då det kan orsaka och reflektera bristande välfärd. Denna uppsats syftar till att ta reda på prevalensen av fjäderplockning i Sverige samt hur psykofarmaka används vid fjäderplockning. För att ta reda på detta har en enkätundersökning gjorts, som riktade sig mot veterinärer som arbetar med exotiska sällskapsdjur såsom papegojor. Några exempel på orsaker till fjäderplockning är sjukdom, psykogena orsaker och miljöfaktorer. Många sjukdomar och faktorer har associerats med fjäderplockning men i många fall finns ingen kausalitet bevisad. Ofta kan fjäderplockning fortsätta även om den initierande orsaken avlägsnas och beteendet är då malfunktionellt. Behandlingen beror på orsaken och kan innebära exempelvis behandling av bakomliggande sjukdom, miljöförändringar, psykofarmaka och beteendemodifiering. Psykofarmaka kan ha sin plats i behandlingen av fjäderplockning, men behandlingen kräver tillräckligt med kunskap hos veterinären. Det finns flera biverkningar och generella nackdelar som gör att psykofarmakas lämplighet noga bör betänkas i varje enskilt fall. De läkemedelsgrupper som beskrivs i litteraturen är tricykliska antidepressiva medel (TCA), selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI), antipsykotika/dopaminantagonister och opioidantagonister. Substanser som används i praktiken är främst klomipramin (TCA), paroxetin och fluoxetin (SSRI), men även amitriptylin (TCA) och haloperidol (antipsykotika/dopaminantagonist) kan vara lämpligt i vissa fall. Amitriptylin kan vara användbart om inte klomipramin har effekt eller om samtidig klåda eller neuropatisk smärta misstänks. Haloperidol bör reserveras för de fall där patientens fysiska välbefinnande riskeras utan behandling och anses ha bäst effekt vid självtrauma. Naltrexon (opioidantagonist) är i praktiken nästan aldrig användbart. TCA och SSRI behöver ofta flera veckors behandling innan effekt ses, medan haloperidol förväntas ge effekt efter några dagars behandling. Psykofarmaka ska endast användas efter att sjukdom uteslutits och endast i kombination med beteendemodifiering. Behandling initieras alltid vid lägsta dos för att sedan titrera till effektiv dos, för att minska risken för biverkningar. Psykofarmaka behöver ofta ges i flera månader och ibland krävs livslång behandling, men helst ska behandlingen trappas ur efter att problemet varit stabilt i 1-2 månader. Enkäten utformades i nätverktyget Netigate och skickades ut till 33 kliniker som enligt uppgift tar emot papegojor samt lades upp i en Facebook-grupp för bland annat veterinärer som arbetar med papegojor. Enkäten var öppen under 35 dagar och besvarades av 11 personer. Enskilda svar har uteslutits på grund av enkätens utformning eller då respondenten inte angett svar på frågan. Enkätstudien bekräftar till stor del litteraturen vad gäller prevalensen av fjäderplockning. Den relativt höga prevalensen väcker dock frågor om huruvida djurskyddslagen i Sverige efterföljs eller om starkare reglering behövs och är oroande eftersom det speglar en bristande välfärd hos Sveriges sällskapspapegojor. Enkätundersökningen visar även att de arter som främst drabbas av psykogen respektive sjukdomsorsakad fjäderplockning är grå jako, ara och kakadua respektive undulat, kakadua och dvärgpapegoja. Information om vilka arter som främst drabbas av sjukdomsorsakad respektive psykogen fjäderplockning kan vara användbar, men bör även användas med försiktighet då det lätt kan leda till att bakomliggande sjukdom missas hos en art som oftast drabbas av psykogen fjäderplockning. Att grå jako, kakadua och ara ofta drabbas av psykogen fjäderplockning indikerar att dessa arter behöver mycket stimulans som ofta inte tillgodoses. Enkätstudien visar även att de psykofarmaka som främst används är klomipramin och fluoxetin, men även haloperidol och amitriptylin används. Enkäten indikerar att resultatet är bäst för fluoxetin, men på grund av låg svarsfrekvens är det svårt att dra några definitiva slutsatser. Enkätundersökningen bekräftar även att haloperidol bör reserveras för självtrauma. En veterinär anger att psykofarmaka i praktiken sällan är användbart vid fjäderplockning och att hen själv inte använt det på 11 år vid fjäderplockning. Det är möjligt att effekten av SSRI och TCA främst är beroende av den serotoninåterupptagshämmande effekten, och om så är fallet bör en SSRI väljas i första hand då dessa är mest specifika vad gäller denna effekt. Av de SSRI som används vid fjäderplockning verkar paroxetin vara att föredra, även om det inte verkar användas i praktiken. Orsaken till att paroxetin bör föredras framför fluoxetin är att paroxetin ger färre biverkningar och att en författare dessutom uppger att hen använder paroxetin som förstahandsval vid fjäderplockning. Fjäderplockning är ett komplext problem och psykofarmaka kan vara en del av behandlingen, men bör alltid användas med försiktighet och efter en noggrann analys om huruvida behandlingen är nödvändig i det specifika fallet. Om psykofarmaka övervägs bör i första hand klomipramin, fluoxetin eller paroxetin användas.