Kants kategoriska imperativ : En analys av en absolut regel

Detta är en Kandidat-uppsats från Linköpings universitet/Linköpings universitet/Institutionen för kultur och kommunikationFilosofiska fakulteten

Sammanfattning:

Jag har granskat Arthur Melnick, Onora O’Neill och Christine Korsgaard och undersökt hur de har tolkat Kants kategoriska imperativ. Trots deras uppenbara olikheter i tolkningen av det kategoriska imperativet går det att se gemensamma nämnare. Det rör sig om motivationen till att följa det kategoriska imperativet som främst skaligga i vårt egenintresse och utan tvång. Dessutom har jag undersökt Susan Wolf och hennes syn på moraliska handlingar. När det rör motivationen att vara moralisk är det främst genom att respektera den egna mänskligheten och dess autonomi. Dessa förklaringar behöver inte nödvändigtvis höra till Kants Kategoriska imperativ utan är bara en norm för vad vi ska försöka eftersträva. Det jag slutligen kom fram till är att en hybrid av ett minimalt antal absoluta och ett större antal rekommenderade regler vore att föredra. Till exempel kan min tanke illustreras med att om vi sätter lagar så att det ska vara svårare att bryta mot dem. Rent praktiskt så betyder det att färre skulle komma att belastas med brott och bara begå förseelser istället. Därför kan exemplet med O’Neills position men med regelutilitaristisk motivering vara ganska lätt att följa. Detta eftersom den regeln är något som de flesta människor skulle kunna ställa sig bakom. Utifrån de hypotetiska reglerna bör vi välja sådana handlings sätt som bäst går ihop med den egna moraliska uppfattningen. Det kan röra sig om att i vissa fall göra något som av tvång måste göras men är på gränsen till moraliskt eller lagligt. Denna modell anser jag är bättre, eftersom vi faktiskt bryter mot såväl absoluta som rekommenderade regler ibland. Ett bra exempel på det är hastighetsbegränsningarna på vägarna eller gå mot rött. Skillnaden är att om absoluta regler som inte är flexibla bryts, medför detta i regel allvarliga konsekvenser. Det som är värt att notera är att hållandet av hastighetsgränser tycks vara mer frivilligt än strängt övervakat. Vi får alltså förtroendet att genom en rekommenderad eller påbjuden hastighet hålla den. Rekommenderade regler gör att de flesta moraliska individer känner en viss skuld över att ha brutit mot dem. Motivationen att följa regler borde vara att eftersom de flesta har ett samvete ska detta räcka till för att bromsa oss då vi försöker vara omoraliska. Vi ska bli avskräckta på två plan där den ena faktorn är lagen och den andra är att det inte ligger i vårt egenintresse att råka illa ut.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)