Vattenbalansberäkningar som metod för bevattningsplanering : Efterhandsvalidering i svenska bevattningsförsök med olika bevattningsstrategier i vall

Sammanfattning: Bevattning för med sig många effekter som vore önskvärda i dagens svenska lantbruk, som präglas av ökade produktionsrisk till följd av höga produktionskostnader men samtidigt ökade avräkningspriser. Efterfrågan på bevattningskompetens och effektiv bevattningsplanering för att kunna hushålla med begränsade vattenresurser kan förväntas öka i vår tid. Det föreliggande arbetet syftar till att testa lämpligheten hos den metod för bevattningsplanering med vattenbalansberäkningar som rekommenderas av FN i FAO Irrigation and Drainage Paper no 56 för svenska förhållanden. Vattenbalansberäkningarna har testats på data från bevattningsförsöken L1-267, L1-268 och L1-269 som var utlagda på Gotland och Öland under åren 2020 respektive 2021, i vilka tre olika bevattningsstrategier testats i vall med två olika vallblandningar. Vattenbalansberäkningarna är baserade på Penman-Monteith-ekvationen för beräkning av potentiell evapotranspiration och har testats mot mätningar av markens volymetriska vattenhalt som utförts med en Delta-T Profile Probe PR2 SDI-12. Datan har analyserats utefter förändringar i markvattenförråd mellan mättillfällen med ungefärligen veckovisa intervall. Totalt har sex försöksårs data analyserats. Resultaten visar god överensstämmelse mellan beräknad och uppmätt förändring i markvattenförråd vid god tillgång på indata. Då lokala väderdata finns tillgängliga och markens förråd av växttillgängligt vatten är känt överensstämmer beräkningarna med mätningarna till 73–93 %. Beräkningarna avviker då från mätningarna i genomsnitt med 6–8 mm från ett mättillfälle till ett annat tenderar att överskatta snarare än underskatta förändringen i markvattenförråd, men trenden var för svag för att dra några slutsatser och sett till volymer syntes ingen trend åt något håll. Vid sämre tillgång till väderdata och kunskap om marken överensstämde beräkningarna till 48–70 % med mätningarna, och avvikelsen steg till 14–16 mm. Beräkningarnas överensstämmelse med mätningarna är inte beroende av bevattningsstrategi, däremot har försöksår och försöksplats större inverkan på resultaten. Resultaten pekar på att bevattningsplanering med hjälp av de vattenbalansberäkningar som testats i arbetet kan rekommenderas vid god tillgång till lokala väderdata. Cirka 5 % av vattenhaltsmätningarna undantogs analys då mätsvaren var uppenbart felaktiga eller ofullständiga, utan att något mönster kunde anas bakom mätfelen. Att bara använda få mätningar av markens vattenhalt som grund för bevattningsplanering avråds därför ifrån. Däremot kan mätningar utgöra ett viktigt komplement till vattenbalansberäkningar vid avsaknad av ex. lokala nederbördsdata då vattenbalansberäkningar fungerar sämre. Nyckelord: bevattning, Penman-Monteith, vattenbalans, vall, markvattenhaltsmätningar