Nationell adoption - ett alternativ till långvariga familjehemsplaceringar?

Sammanfattning: Utgångspunkten för detta examensarbete har varit de utsatta och behövande barn vars föräldrar av någon anledning inte kan eller vill ta hand om dem. Den primära frågan har varit vilka möjligheter dessa barn har till ett tryggt och fungerade liv och om de alternativ som finns idag är tillräckliga. Nationell adoption infördes i Sverige i början på 1900-talet och användes relativt frekvent under de första 40 åren för att ge barn nya föräldrar, men har sedan dess i princip avstannat helt. Idag tillämpas istället familjehemsplaceringar för att trygga behövande barns tillvaro. En placering innebär emellertid inte att barnet får några permanenta juridiska band till en ny familj, tvärtom skall man under placeringen eftersträva en återförening med barnets biologiska föräldrar. Många barn blir dock kvar i familjehemmen, då en återförening med de biologiska föräldrarna inte alltid är möjlig. Frågan är om dessa barns tillvaro är juridiskt trygg och säker. Reglerna för adoption kvarstår i princip oförändrade sedan 1970-talet och de innebär inte några hinder för en ökad tillämpning av nationell adoption. Istället är det de sociala myndigheternas attityd och rutiner som motverkar adoptioner. Detta trots att forskning visar att adoption oftast är ett bättre alternativ för barn än att vara fortsatt familjehemsplacerade eller att återvända till sina biologiska familjer. Dock har en debatt nu väckts på området, då Stockholms stad som första kommun i landet förordar nationell adoption framför långvariga placeringar i familjehem. Med anledning av detta har jag intervjuat socialborgarrådet i Stockholm. Intervjuer har även gjorts med socialarbetare på tre olika socialförvaltningar samt med ett antal sakkunniga på området. Det mest slående resultatet av intervjuerna med socialarbetarna är att inställningen till nationell adoption och förfarandesättet kring adoptioner i hög utsträckning skiljer sig från kommun till kommun. Under intervjuerna med de sakkunniga poängterades bland annat vikten av att attityden till nationell adoption förbättras, att vi måste börja dra lärdom av våra erfarenheter av såväl nationell som internationell adoption samt att alla inblandade parter vid en adoption måste behandlas korrekt och med respekt samt få vetskap och information om varandra. Med resultatet av teori och empiri i bagaget framstår det som en mycket bra idé att en debatt tas upp på detta bortglömda område. Nationell adoption bör införas som ett alternativ till långvariga familjehemsplaceringar, då dessa inte alltid medför den trygghet som barn behöver. En centralisering av adoptionsverksamheten vore att föredra, då förfarandesättet uppenbarligen ser olika ut i olika kommuner. En centralisering skulle öka rättssäkerheten och stärka barns rättigheter vid nationella adoptioner, vilket borde ha högsta prioritet. Med en ökad vetskap och erfarenhet av nationell adoption skulle alla inblandade kunna bemötas på ett bättre sätt och nationell adoption skulle kunna tillämpas i den utsträckning som är nödvändig för att kunna tillgodose varje barns bästa.