Dressyrhästavel som drivs mot en utställningsras : – konsekvenser och etiska aspekter

Sammanfattning: Efter att ha läst en debattartikel om huruvida den svenska dressyrhästaveln drivs mot en utställningsras, med argument om hur föl med långa ben inte längre kan nå ner till marken på ett naturligt sätt, utan behöver kompensera med onaturliga positioner av frambenen, blev jag intresserad av eventuella konsekvenser av just en sådan riktad utställningsavel. Det visar sig att det finns ett linjärt samband mellan utvecklandet av ojämna hovar och därigenom ojämna belastningsmönster och längden på frambenen hos föl, som en konsekvens av den position med frambenen de tvingas inta för att nå marken. Med denna uppsats vill jag besvara frågan: Om dressyrhästaveln drivs mot en bruksras och en utställningsras, kan man rättfärdiga de negativa fysiska konsekvenser som kan uppdagas för utställningsraser? Jag presenterar även schäferaveln där man redan inofficiellt pratar om en utställningsras och en bruksras, och då främst fokuserat på de negativa fysiska konsekvenser detta har inneburit för utställningsrasen. Utifrån avelsetiskt relevanta modeller och synsätt så som kontraktsetik, nyttoetik, rättighetsetik samt respekt för naturen, för jag i diskussionen olika etiska resonemang där jag jämför dressyrhästaveln och schäferaveln. Man kan tydligt se sambandet mellan de teorier där man tilldelat djur rättigheter, om så samma som människan eller ej, och att vi människor inte har rätt att orsaka ett djur smärta. Bara enligt de teorier där man anser att djur inte har några rättigheter eller att människans ekonomiska intresse väger tyngre, kan man se att det är irrelevant om djuret kommer uppleva smärta eller ej. Förståeligt är om man inom dressyrhästaveln inte känner till de möjliga konsekvenserna av aveln, men synd vore om vi inte stannar upp i avelsarbetet och noggrant utvärderar de ändringar vi redan gjort för att förhindra att vi plötsligt står med liknande digra negativa konsekvenser som hos schäferhunden.