Granskning av RCT-studiers träningsbeskrivningar vid rotaturcuffsyndrom med Consensus om Exercise Reportníng Template (CERT) och frekvens, intensitet, tid, typ, volym, progression (FITT-VP-konceptet) - en semi-systematisk litteraturstudie

Sammanfattning: Bakgrund: Träning är en vetenskapligt beprövad behandling vid rotatorkuffsyndrom och även förstahandsinterventionen i de flesta fallen. Hur träningen ska läggas upp är dock inte helt klart vilket bland annat beror på den undermåliga beskrivningen av träningsinterventioner i vetenskapliga studier. Consensus on Exercise Reporting Template (CERT) och FITT-VP-konceptet (frekvens, intensitet, typ, tid, volym, progression) är två instrument som kan användas för att granska och utforma träningsinterventioner i vetenskapliga artiklar för att de ska kunna bli kliniskt applicerbara. Syfte/frågeställningar: Syftet med denna studie är att undersöka hur väl beskrivna träningsinterventionerna är för behandling av rotatorkuffsyndrom i randomiserade kontrollerade studier (RCT) efter 2017. Studien syftar också till att undersöka hur träningen var utformad i de utvalda interventionsstudierna där deltagarna behandlades för rotatorkuffsyndrom. Studiedesign: Semi-systematisk litteraturstudie Material och metoder: En systematisk undersökning av flera olika databaser utfördes. Sexton RCT-studier om träning som behandling vid rotatorkuffsyndrom identifierades som adekvata efter utgallring enligt inklusions- och exklusionskriterier. Granskning av artiklarna utfördes med CERT och FITT-VP-konceptet för varje studie och resultatet presenteras med hjälp av deskriptiv statistik. Resultat: Medianvärdet för CERT-poängen för samtliga granskade studier var 6,5 (range 2-14). Medelvärdet var 7,3 (SD 3,7). Träningsfrekvensen var mellan tre gånger per dag och två gånger per vecka. Intensitetsbeskrivningar framgick endast i sju studier där majoriteten utgick från deltagarnas smärtupplevelse. Typen av träning inriktade sig på att öka styrka, uthållighet, rörlighet, neuromuskulär kontroll för axelleden och skulderpartiet. Träningsinterventionerna varade mellan fyra och tolv veckor. I de sju studier som redovisade träningsvolymen tillfredsställande varierade den totala volymen mycket. Den vanligaste progressionsmetoden var att öka belastningen i övningen. Slutsats: Vi drar slutsatsen utifrån vår granskning med verktyget CERT att de inkluderade studierna generellt är undermåligt beskrivna. Detta tyder på låg kvalitet, att interventionerna inte går att replikera och att de inte bidrar nämnvärt till forskningsläget. Vi rekommenderar forskare att i framtiden använda sig av CERT och FITT-VP för att strukturerat planera, genomföra och beskriva träningsinterventioner.