Verkligt bruk - Begreppets varumärkesrättsliga innebörd med särskilt fokus på små och medelstora brukare inom EU

Sammanfattning: Den europeiska varumärkesrätten är under förändring och nyligen antog Europaparlamentet ett nytt varumärkesdirektiv och en ny varumärkesförordning. En av de frågor som har varit mest omdiskuterad inför förändringarna är huruvida det räcker med användning av ett varumärke i en medlemsstat för att det territoriella kriteriet som är kopplat till bedömningen av verkligt bruk ska anses uppfyllt i artikel 15.1 i VMF. Tidigare har rådets och kommissionens gemensamma förklaring ansetts gälla, i vilken det anges att det räcker med användning i en medlemsstat. Med anledning av det snabbt växande antalet medlemsstater inom EU har dock den gemensamma förklaringen ifrågasatts. År 2012 avgjordes det uppmärksammade målet ONEL där EU-domstolen för första gången tog ställning till innebörden av det territoriella kriteriet i artikel 15.1 i VMF. EU-domstolen påpekade att verkligt bruk ska bedömas utifrån alla relevanta omständigheter i varje enskilt mål och att bedömningen ska göras utan hänsyn till medlemsländernas nationella gränser. Istället ska hänsyn tas till den aktuella marknaden för de varor eller tjänster som varumärket är registrerat för. Vid bedömningen av verkligt bruk hänvisade domstolen till Minimax-avgörandet där de grundläggande kriterierna vid bedömningen av verkligt bruk tidigare har fastslagits. Därutöver påpekade domstolen att det territoriella kriteriet är en del av bedömningen av verkligt bruk. Gällande svensk nationell rätt lyser praxis på området med sin frånvaro. Sannolikt har det territoriella kriteriet en mindre betydelse för svensk rätt, eftersom kriteriet inte har belysts i svensk praxis. Det territoriella kriteriet i 3 kap. 2 § 1 st. VML är troligen uppfyllt efter användning i en del av det svenska territoriet. Efter ONEL-avgörandet har det uppkommit kritik gällande hur EU-domstolens tolkning påverkar små och medelstora företag inom EU. Kritiken har uppkommit i ljuset av att kommissionen år 2008 gav ett löfte i småföretagsakten om att göra gemenskapsvarumärken mer tillgängliga för små och medelstora företag. Immaterialrättsspecialister och intresseorganisationer har uttryckt oro över att små och medelstora företag nu måste lägga om sin varumärkesstrategi och att bedömningen av verkligt bruk inte är rättssäker. I ljuset av den tidigare debatten om det territoriella kriteriet och med anledning av ONEL-avgörandet fanns det förhoppningar om att kriteriet skulle klargöras i den nya europeiska varumärkeslagstiftningen. I Max Planck-Institutets studie, som genomfördes inför de kommande lagändringarna, föreslogs dock ingen ändring. Däremot föreslog institutet att äldre gemenskapsvarumärken och senare registrerade nationella varumärken skulle kunna samexistera i vissa fall. Förslaget grundade sig på att det är svårt att rättfärdiga gemenskapsvarumärkens existens i situationer då ett nationellt varumärke används i ett avlägset område jämfört med det område där ett visst gemenskapsvarumärke används. Dock återfinns inte regeln i den senaste versionen av förslaget till nytt direktiv. Sammanfattningsvis kan sägas att det territoriella kriteriet fortfarande skapar ovisshet och att det hittills är för tidigt att säga vilken effekt ONEL-avgörandet har på små och medelstora företag inom EU.