Tvistlösningsmekanismer vid internprissättning – en studie av svenska och EU-rättsliga skattetvistlösningsmekanismer i ljuset av rätten till en rättvis rättegång

Sammanfattning: I ljuset av BEPS-projektets strävan efter effektivare tvistlösningsförfaranden i samband med dubbelbeskattning har EU tagit fram mekanismer som avser att effektivisera skattetvistlösning inom unionen. Resultatet blev rådets direktiv (EU) 2017/1852 av den 10 oktober 2017 om skattetvistlösnings-mekanismer i Europeiska unionen (skattetvistlösningsdirektivet), vilket sedan 2019 även är implementerat i svensk rätt genom lag (2019:601) om tvistlösningsförfarande i ärenden som rör skatteavtal inom Europeiska unionen (skattetvistlösningslagen). Sedan tidigare finns även konventionen av den 23 juli 1990 om undanröjande av dubbelbeskattning vid justering av inkomst mellan företag i intressegemenskap (90/436/EEG) inom unionen (skiljemannakonventionen) som Sverige även undertecknade år 1995 och därefter implementerade i svensk rätt 2004. Konventionen har etablerat ett sätt att lösa internationella tvister relaterade till dubbelbeskattning som uppkommit i samband med en tillämpning av armlängdsprincipen. Det nya direktivet har avsett att effektivisera skattetvist-lösning inom unionen och att utvidga konventionens tillämpningsområde. Denna uppsats syftar till att utreda hur förfarandet i samband med tvist-lösning i fråga om dubbelbeskattning som uppkommit till följd av en tillämpning av armlängdsprincipen är uppbyggt och jämföra hur den svenska implementeringen av skattetvistlösningsdirektivet genom skattetvistlösningslagen skiljer sig från skiljemannakonventionen. Uppsatsen syftar även till att analysera skattetvistlösningslagens uppfyllande av rätten till en rättvis rättegång enligt EKMR, EU:s rättighetsstadga och regeringsformen, särskilt med beaktande av rekvisiten oavhängig och opartisk domstol samt prövning inom skälig tid. Uppsatsen landar i flera slutsatser vad gäller jämförelsen av skattetvistlösningslagen och skiljemannakonventionen. Flera likheter har kunnat pekas ut, vilken den mest framträdande är att de båda regelverken bygger på en liknande struktur. Både det förfarande som föreskrivs enligt skiljemannakonventionen och skattetvistlösningslagen bygger på principen om diplomatiskt skydd, vilken innebär att det enbart är stater som ska kunna agera mot andra stater. Detta medför att tvisten anses föreligga mellan två stater, inte mellan en stat och en skattskyldig, vilket även innebär att den skattskyldige inte anses vara part i tvisten. Förfarandena bygger på så kallade ömsesidiga överenskommelser där de berörda staterna i första hand uppmanas att gemensamt nå en lösning på hur dubbelbeskattningssituationen bör hanteras. Som ett sista steg i processen, ifall de berörda staterna inte når en ömsesidig överenskommelse, erbjuds en möjlighet att lösa tvisten genom att en rådgivande kommitté inrättas som kan lämna ett yttrande som även kan ha bindande verkan. Det finns emellertid flera skillnader mellan skiljemannakonventionen och skattetvistlösningslagen. Särskilt framträdande är att skattetvistlösningslagen har ett bredare tillämpningsområde än skiljemannakonventionen och alltså kan tillämpas på alla former av dubbelbeskattningssituationer som har resulterat i en tvist mellan två stater. Skattetvistlösningslagen implementerar även en ny form av tvistlösningsmekanism i form av en så kallad kommitté för alternativ tvistlösning, vilken har en friare reglering kring sin form och funktionalitet. Detta kan medföra en större flexibilitet och effektivitet under tvistlösningsförfarandet, vilket i sin tur kan bidra med mer trygghet för den skattskyldige. Slutligen konstateras också att skattetvistlösningslagen innehåller fler och mer detaljerade tidsfrister än skiljemannakonventionen, vilket medför att tydligare ramar sätts kring förfarandet. Avseende rätten till en rättvis rättegång konstateras att förfarandet enligt skattetvistlösningslagen kan fortlöpa under en mycket lång tid om tidsfristerna maximeras. Relaterat till bland annat svårigheter att få anstånd med betalning av skatt i Sverige kan det ifrågasättas om skattetvistlösningslagen erbjuder en prövning inom skälig tid. Vidare konstateras att en viss problematik kan upp-stå kring opartiskheten gällande de oberoende personerna i den rådgivande kommittén. I uppsatsen noteras dock att de behöriga myndigheterna, vilka är parter i målet, båda äger rätt att utse oberoende personer till kommittén, vilket borde tala för att en viss jämlikhet råder mellan parterna.