Lag och ordning – om avgränsningen av det straffbara området för 16 kap. 3 § BrB utifrån legalitetsprincipen och skyddet för mötes- och demonstrationsfriheten

Sammanfattning: Att störa allmän ordning, en av brottsförutsättningarna för ohörsamhet mot ordningsmakten i 16 kap. 3 § brottsbalken, är erkänt oklart. Rättsfallet NJA 1989 s. 308, vilket har prejudikatstatus vad gäller tolkningen av störande av allmän ordning, innebar en extensiv tolkning av ordningsbegreppet och har fått kritik från statsrättsligt håll för bristande avvägning gentemot mötes- och demonstrationsfriheten. Då legalitetsprincipen och rättighetsskyddet har fått ett större genomslag i senare lagstiftning och prejudikat fanns anledning att tolka lagbestämmelsen på nytt. Undersökningen har skett utifrån tre aspekter av relevans för straffrättslig tolkning: obestämdhetsförbudet, försiktighetskravet och skyddet för mötes- och demonstrationsfriheten. Uppsatsen undersökte även hur en sådan tolkning förhåller sig till bestämmelsens tillämpning i underrätterna. Eftersom underlåtenhet att efterkomma ordningshållande befallningar utgör typfallet begränsade sig undersökningen till dessa situationer. Den valda metoden var rättsdogmatisk. Bestämmelsens ordalydelse utgjorde utgångspunkten och en grundläggande tolkningsmängd av möjliga och rimliga tolkningar fastställdes genom grammatisk-lexikalisk analys. Analysen fann stöd för en restriktiv och en extensiv tolkning av ordningsbegreppet. De respektive tolkningarnas förenlighet med förarbetena och NJA 1989 s. 308 undersöktes samt bedömdes utifrån de tolkningsprinciper HD har utarbetat sedan 1994. Undersökningen fann att en extensiv tolkning saknar stöd i förarbetena och att det utifrån obestämdhetsförbudet och försiktighetskravet finns anledning att ifrågasätta den fortsatta prejudikatstatusen hos NJA 1989 s. 308. Den fortsatta undersökningen avgränsade, genom en systematisk analys, ordningsbegreppet utifrån mötes- och demonstrationsfriheten. Den avgörande frågan visade sig vara när en folksamling är att anse som ett möte eller en demonstration. Genom avgöranden från Europadomstolen fastslogs att så är fallet så snart en fredlig sammankomst har uppkommit. Endast den restriktiva tolkningen av 16 kap. 3 § brottsbalken är förenlig med en sådan förståelse. Slutligen undersöktes rättsfall från underrätterna från och med 2005, med särskilt fokus på ordningsbegreppet. Undersökningen fann att extensiva tolkningar har blivit standard i tillämpningen, med följden att mötes- och demonstrationsfriheten inte i tillräcklig utsträckning beaktas vid fredliga protester.