Avdragsrätt för ingående mervärdesskatt på rådgivningstjänster vid avyttring av dotterbolagsaktier

Sammanfattning: Frågan huruvida det kan medges avdrag för ingående mervärdesskatt på råd-givningstjänster som hänför sig till planering av avyttring av dotterbolagsak-tier har var prövats ett flertal gånger. Uppfattningen i tidigare rättspraxis har varit att anskaffning av rådgivningstjänster i samband med aktieavyttringar inte kan medges avdragsrätt. Detta grundar sig i att kostnaderna för rådgiv-ningstjänsterna har ett för nära samband med aktietransaktioner som är undan-tagna skatteplikt eller faller utanför mervärdesskattens tillämpningsområde. Sedan dess har skett en rättsutveckling där man kan se hur sådana kostnader medges avdrag utifrån bedömningen att de anses ha ett direkt och omedelbart samband med bolagets samlade ekonomiska verksamhet. HFD 2023 ref. 41 har dels fastställt denna utveckling av rättspraxis, dels väckt nya frågor om hur avdragsrätten ska proportioneras när bolag bedriver blandad verksamhet. Uppsatsen ämnar, mot bakgrund av såväl EU-domstolens som HFD:s rätts-praxis, att utreda och klargöra omfattningen av avdragsrätten för ingående mervärdesskatt. Uppsatsen konstaterar att det föreligger ett krav på direkt och omedelbart samband med en viss, specifik transaktion eller ett direkt och omedelbart sam-band med bolagets samlade ekonomiska verksamhet för att medges avdrags-rätt. Det har visats att ett samband med den samlade ekonomiska verksamhet-en föreligger om de kostnader som uppkommit bärs av den beskattningsbara personens normala affärsverksamhet. Vidare anges att avdragsrätten endast ska medges för de kostnaderna som hänför sig till den del av verksamheten som är skattepliktig. Uppsatsen drar slutsatsen att den avdragsgilla andelen ska beräknas med utgångspunkt i omsättningsmetoden. Annan fördelnings-grund kan tillämpas om denna ger ett mer exakt resultat förutsatt att medlems-staten beaktar syftet med mervärdesskattedirektivet och att medlemsstaten in-förlivat detta undantag i sin nationella lagstiftning. Uppsatsen anger samman-fattningsvis att HFD 2023 ref. 41 inte inneburit någon förändring av tidigare rättspraxis utan snarare ett fastställande av den. Däremot utgör domen ett för-tydligande av att det saknas stöd i EU-domstolens rättspraxis att göra skillnad i avdragshänseende beroende på vilken typ av ekonomisk verksamhet som en beskattningsbar person bedriver.