Gökungen i det straffrättsliga boet? En granskning av artbrottskonstruktionen i det svenska påföljdssystemet

Sammanfattning: Huvudregeln för påföljdsvalet i det svenska påföljdssystemet är att rätten ska fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Fängelse är påföljdssystemet strängaste påföljd och skall väljas i sista hand. Som skäl för fängelse får domstolen enligt 30 kap. 4 § 2 st. beakta tre skäl: brottets straffvärde, brottets art och den tilltalades tidigare brottslighet. Begreppet ”brottslighetens art” infördes i brottsbalken i och med 1989 års påföljdsreform och var tänkt att ersätta formuleringen ”med hänsyn till allmän laglydnad” i dåvarande 1 kap 7 § BrB som skäl för fängelse. Med hänvisning till brottets art kan således domstolar bestämma påföljden till fängelse trots att varken straffvärdet eller den tilltalades tidigare brottslighet talar för det. Artbrottskonstruktionen kan anses vara ett avsteg från den nyklassiska kriminalpolitik som påföljdssystemet i övrigt präglas av idag. Vad som menas med artbrott finns inte definierat varken i lagtext eller i förarbeten. Inte heller har lagstiftaren angett på ett uttömmande sätt vilka kriterier som kan ligga till grund för bedömningen om ett brott skall särbehandlas p.g.a. dess art. I förarbetena har det angetts att det handlar om brott som främst av allmänpreventiva skäl bör medföra ett kortare fängelsestraff. Grovt rattfylleri, jaktbrott, vapenbrott, mened, övergrepp i rättssak, våld mot tjänsteman, narkotikabrott är exempel på brottstyper i förarbetena ansetts kunna vara artbrott. Genom rättspraxis har ännu fler brottstyper kommit att klassas som artbrott, och i dagsläget går det att argumentera för att de flesta brottstyper i brottsbalken och specialstraffrätten i det enskilda fallet kan särbehandlas p.g.a. dess art. Hur stark presumtionen är för fängelse p.g.a. är olika beroende på vilken brottstyp det handlar om. Artbrottskonstruktionen har utsatts för kritik i den juridiska doktrinen. De allmänpreventiva övervägandena som konstruktionen vilar på har ifrågasatts då det inte anses finnas empiriska belägg för konstruktionens allmänpreventiva effekter. Artbrottskonstruktionen har också kommit att kritiserat för att den är odefinierad och oklar. Det har lett till att domstolarna särbehandlat brott p.g.a. dess art på ”känsla”, vilket av kritikerna innebär att brottslingar döms till fängelse på ibland godtyckliga grunder. I maj 2012 lade Påföljdsutredningen fram ett förslag där artbrottskonstruktionen utmönstras ur påföljdsbestämningen. I förslaget lyfts fram att påföljdsvalet ska grundas på straffvärdet och den tilltalades tidigare brottslighet, och att en särbehandling p.g.a. art inte är nödvändig i det nya påföljdssystem som utredningen föreslår.