Skandinaviska perspektiv på rasism - en studie av den danska och svenska efterlevnaden av den Internationella Konventionen om avskaffande av alla former av Rasdiskriminerings artikel 4 (a) och (b)

Sammanfattning: Danmark och Sverige tillträdde den Internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (ICERD) 1971, i båda fallen utan reservationer i förhållande till artikel 4. Innebörden av detta är att staterna är bundna av de skyldigheter som ICERD artikel 4 stadgar, vilket innefattar att förbjuda all spridning av idéer som grundar sig på rasöverlägsenhet eller rashat, uppmaning till rasdiskriminering, såväl som allt våld och uppmaning till våld riktat mot grupper av personer baserat på deras hudfärg eller etniska ursprung, samt stöd till rasistiska aktiviteter, samt förbjuda och förklara olagliga alla organisationer, och alla form av organiserad och annan propagandaaktivitet som främjar eller uppmanar till rasdiskriminering. Vid implementeringsprocesserna argumenterade både Sverige och Danmark för att det inte rådde några större problem med rasism i det egna samhället och att det inte fanns någon grund för materiella bestämmelser som kriminaliserade rasistiska organisationer. Dock valde båda staterna att utvidga sina nationella bestämmelser angående spridning av rasistiska idéer till att omfatta det som krävdes av artikel 4 (a). Efter tillträdet har både Sverige och Danmark fått kritik för sin hållning till artikel 4, Sverige för att inte ha kriminaliserat rasistiska organisationer och Danmark främst för att få anmälda brott leder till åtal. Sverige har använt sig av flera argument för att försvara sin hållning medan Danmark har vidtagit flera åtgärder för att komma till rätta med sina problem. Både Danmark och Sverige har tolkat konventionen som en skyldighet att införa nödvändiga åtgärder för att motverka rasdiskriminering, men att lagstiftning som utgör ett direkt förbud mot rasistiska organisationer och deltagandet i sådana inte måste införas. Enligt de båda länderna är den nationella lagstiftningen tillräcklig för at uppnå de krav som uppställs genom artikel 4 och att man enbart genom nödvändigt åtgärder ska bekämpa rasdiskriminering. Internationell rätt gör gällande att det krävs materiella lagar som kriminaliserar spridandet av idéer baserade på rasöverlägsenhet eller rashat, uppmaning eller främjande av rasdiskriminering, våld eller uppmaning till våld baserat på ras, hudfärg, härkomst eller etnisk eller nationell tillhörighet samt förbud mot rasistiska organisationer och deltagandet i sådan verksamhet för att agera konformt med artikel 4. Min studie har visat att varken Sverige eller Danmark lever upp till sin egen tolkning av artikeln eller till vad internationell rätt gör gällande, eftersom de båda staterna vägrar kriminalisera rasistiska organisationer och deltagandet i sådana, samt för den bristfälliga hanteringen av fall av brottslighet med rasistiska förtecken.