Harmonilära - en performativ konst med teoretisk täckmantel : Hur upplever klassiska musiker en mer praktiskt inriktad undervisning i harmonilära?

Sammanfattning: Detta självständiga arbete grundar sig i en nyfikenhet kring praktiska övningar och komplement till den vanligtvis teoretiskt lagda undervisningen i musikteori. Den nutida forskningen uppmanar till en mer praktiskt inriktad undervisning då mycket av den musikteori som lärs ut idag saknar pedagogisk tanke. Musiker får lära sig mer om musikteori men väldigt lite om hur de kan utnyttja kunskaperna. Forskarnas lösning på problemet är att återinföra den s. k. partimento-traditionen, som är en gammal tradition där elever fick lära sig om- och utforska harmonik på ett praktiskt sätt genom spel och improvisation. Men denna lösning skulle kräva en genomgående revision av hela ämnet musikteori och kräva en omstrukturering på internationell nivå. Jag har därför valt att utforma och genomföra en samling praktiska övningar baserade på denna gamla tradition som kan fungera som ett komplement till dagens teoretiska undervisning. Dessa övningar genomförs tillsammans med informanter i studien och kombineras med olika intervjumoment för att ta reda på hur klassiska musiker förhåller sig till denna problematik. Resultatet visar på att det finns brister i gymnasiekursen Gehörs- och Musiklära, till exempel att undervisningen ofta saknar viktiga moment som gehör och mer praktisk undervisning. Det framkommer även att det saknas tydlig kommunikation mellan gymnasier och musikhögskolor och att många elever känner sig oförberedda införantagningsproven. Informanterna uttrycker sig även positivt till de förutnämnda övningarna och påstår att dessa kan fungera bra som komplement till undervisningen.