Verkan av No Oral Modification-klausuler i svensk och engelsk rätt

Sammanfattning: No oral modification-klausuler är en typ av boilerplate-klausul som är vanligt förekommande i svenska och internationella avtal. De går att identifiera genom att de typiskt sätt begränsar avtalsparter från att göra ändringar i avtalet på något annat sätt än skriftligt, även kallat ett skriftkrav. Ett exempel på en NOM-klausul är: ”Alla ändringar av detta avtal måste göras skriftligen.” Dessa klausuler regleras bland annat i Art 29(2) av Förenta Nationernas Convention on Contracts for the International Sale of Goods (CISG) som även antagits som svensk lag i Lag (1987:822) om internationella köp. I konventionens Art 29(2) finner vi: ”Ett skriftligt avtal som innehåller en bestämmelse att en ändring eller ett upphävande av avtalet måste ske genom skriftlig överenskommelse kan inte ändras eller bringas att upphöra genom en överenskommelse på annat sätt. En part kan emellertid genom sitt handlande förlora möjligheten att åberopa en sådan bestämmelse i den mån den andra parten har förlitat sig på detta handlande.” Vad som följer av denna bestämmelse är således att klausuler av detta slag bör upprätthållas, med undantaget att de kan förlora möjligheten att åberopa en sådan klausul i den mån den andra parten har förlitat sig på detta handlande. Uppsatsen kommer gå över varför detta inte riktigt stämmer, och vilka principer som aktualiseras när en sådan klausul skall tolkas i en avtalsrättslig tvist. Principen om lojalitet, eller lojalitetsprincipen, samt principen om avtalsfrihet påverkar båda hur domstolen kan upprätthålla NOM-klausuler. Utöver att se på den svenska rätten kommer jag även att kolla på den engelska rätten, common law, för att se hur de går till väga när de tolkar dessa principer samt varför tillämpningen skiljer sig så kraftigt åt.