Om Humes analys av kausalitet

Sammanfattning: Den moderna filosofiska analysen av kausalitet utarbetades under 1700-talet av den skotskefilosofen David Hume. Under beteckningen regularitetsteorin har Humes analys varit utgångspunkten för alla senare empiriska analyser av orsaksförhållanden. Men Humes ståndpunkt om kausalitet tolkas olika och åsikterna varierar om vad hans orsaksteori utgörs av. En samtida tolkning av Hume som kausal realist gör gällande att Hume tror på existensen av objekt i tid och rum som är oberoende av våra sinnen och som uttrycker kausala relationer, vilka upprätthålls av icke–reducerbara kausala krafter. Dessa kausala relationer är sådana att om idén om dem vore tillgänglig för vårt medvetande, kunde effekten härledas a priori från orsaken. Detta arbete avser att argumentera mot den realistiska tolkningen av Hume, och visa på att Hume utvecklade en särskilt rigorös empirisk metodik för att undvika att gå längre än erfarenheten. Detta realiseras i första hand av Humes idéteori, dvs. uppfattningen att varje enkel idé härrör från erfarenheten som en kopia av ett enkelt intryck. Idéer står enligt Hume i bestämda relationer till varandra, varav några är naturliga associationer, medan andra är filosofiska relationer. Hume gör ytterligare en åtskillnad i fråga om filosofiska relationer: sådana som endast beror på idéerna och vars motsats är otänkbar, och sådana som kan förändras utan att idéerna undergår någon förändring och vars negation inte resulterar i en kontradiktion. Till den senare hör orsaksförhållanden. På detta sätt betraktat är kausalitet ett kontingent förhållande och något vi får kunskap om a posteriori. Givet Humes begreppsempirism, hörnstenen för båda hans resoluta antimetafysiska hållning och hans naturalistiska projekt, är det inte ens begripligt att tala om kausala krafter såsom en kvalitet hos orsaken. Hume påstår att vi felaktigt projicerar en idé om nödvändighet, något som endast existerar i sinnet, på yttre objekt, som i sin tur påverkar kausalitetens fenomenologi. Humes modus operandi i dettasammanhang är att göra våra idéer klara och tydliga genom att urskilja intrycken från vilka de kopierats. För Hume fungerar oklara idéer som analysandum och sökandet efter dess motsvarande intryck syftar till att ge klarhet åt idén. Mot bakgrund av Humes idéteori är den relevanta betydelsen av intryck för Hume perceptuell, och således förutsätter att de aktuellarepresentationerna är adekvata. Härigenom får distinkta perceptioner en framträdande roll i Humes filosofiska system.