Diakoners strategier för att hantera det diakonala arbetets utmaningar i möten och samtal med människor.

Sammanfattning: Diakoner i sitt ämbete är kallade till att arbeta utifrån en kristen kontext med att stödja utsatta människor utifrån ett diakonalt förhållningssätt som ett komplement till välfärdssystemet. Att få ta del av och bära människors socialt utsatta livsberättelser och problem kan bli psykiskt känslomässigt belastande. För att diakoner ska kunna förhålla sig till spänningen mellan yrkesroll och ett autentiskt själv i arbetet som de på många sätt identifierar sig med använder de sig av olika profana återhämtningsstrategier, även tron på Gud används som ett aktivt redskap för att arbetet ska kännas hanterligt. Med avstamp i Erving Goffmans teorier om ramar, fasad och team samt kompletterande känslobegrepp av Arlie Russel Hochschild och Emma Engdahls teori om autencitet undersöker studien hur diakoner hanterar det själavårdande arbetets utmaningar och vad deras tro har för betydelse i deras arbete som människors medvandrare i ett samhälle där nöden upplevs som stor. Studien närmar sig fenomenet genom sex kvalitativa intervjuer med församlingsdiakoner anställda i Stockholms stift. Studien visar att det finns många olika faktorer som gör att de orkar arbeta vidare och känner balans i förhållande till sitt arbete. Arbetskollegor och handledning kan hjälpa dem att sätta gränser i sitt arbete. Att bli bekräftade och få utlopp för sin kallelse är av betydelse för att känna ork att arbeta vidare. I deras tro på Gud fungerar bönen som ett redskap för avlastning och sinnesro.