Medling i Vårdnadsmål

Sammanfattning: Medling har under de senaste decennierna kommit att användas i allt fler sammanhang som ett sätt att hantera konflikter mellan människor. Det faktum att medling vuxit sig stark inom så många konfliktområden på kort tid har lett till att inte ens en allmänt hållen definition av medling täcker in alla de företeelser som idag kallas för medling. I vårdnadstvister har medling fått en allt större roll. Förutom att domaren kan ”medla” mellan parterna, dvs i viss mån kan hjälpa parterna nå fram till överenskommelser, kan domstolen förordna om samarbetssamtal, som är en typ av medling. Om någon av parterna inte följer domstolens avgörande om vårdnad, boende och umgänge kan den andra parten vända sig till länsrätten med en ansökan om verkställighet. Länsrätten kan då enligt 21 kap. 2 § FB förordna om medling. Lagstiftaren har lämnat utrymme för tolkning när det gäller vad som är möjligt att göra inom ramen för medlingsuppdraget, och uppfattningen om vad medling i verkställighetsmål är, och bör vara, varierar mellan olika domare och mellan olika medlare. I regeringens proposition (Prop 2005/06:99) till riksdagen föreslås införandet av en möjlighet att förordna om medling i vårdnadsmål. Propositionen utgår från 2002 års vårdnadskommittés betänkande (SOU 2005:43). I betänkandet säger kommittén att den kommit fram till att medlingsverksamhet som förekommit i verkställighetsmål ”på vissa håll i landet” utvecklats på ett sätt som gjort den framgångsrik på så sätt att man under medlingsarbetet underlättar för föräldrarna att nå fram till hållbara samförståndslösningar. Regeringens förslag om lagändring innebär att det kommer att finnas flera olika former av medling i samma typ av tvist, vilket i kombination med bristfälliga förkunskaper hos domare och potentiella medlare när det gäller olika sätt att arbeta med medling kan komma att leda till total förvirring när det gäller hur medling i vårdnadsmål ska gå till! Medlingsbegreppet är, enligt ovan, odefinierat, och en osäkerhet hos domare och utsedda medlare om hur medling i vårdnadsmål ska gå till kan leda till negativa konsekvenser som går stick i stäv mot regeringens intentioner. I uppsatsens redogörs för hur olika former av medling i verkställighetsprocesser går till, och på vilket sätt samarbetssamtal skiljer sig från den typen av medling som kommittén säger har förekommit i verkställighetsmål ”på vissa håll i landet”. Denna typ av medling kallas i uppsatsen för ”familjemedling” för att skilja den från såväl samarbetssamtal som medling enligt 21 kap. 2 § FB så som lagstiftaren troligen ursprungligen avsåg den att gå till. I uppsatsen analyseras och värderas hur man på bästa sätt kan använda sig av kunskaper och erfarenheter runt familjemedling för att underlätta för samförståndslösningar mellan tvistande föräldrar, och vad som kan komma att krävas för att få den effekt man eventuellt förväntar sig från lagstiftarens sida. Uppsatsen pekar på risken för att medling i vårdnadsmål på sin höjd blir en form av utökade samarbetssamtal. Även om samarbetssamtal är en typ av medling kan man göra mycket mer med medling än vad som ryms inom ramen för samarbetssamtal! Med uppsatsen hoppas författaren kunna bidra till att medling i vårdnadstvister fortsätter utvecklas som ett alternativ till en formell prövning av allmän domstol och som ett komplement till samarbetssamtal.