Immaterialrättsligt skydd för traditionella kulturella uttryck

Sammanfattning: Under senare tid har nya frågeställningar aktualiserats inom immaterialrätten i förhållande till vad som traditionellt har förknippats med ämnet. Utvecklingsländers och urbefolkningars ökade krav på ett skydd av deras förvaltning och innehav av ''indigenous resources'', dvs. genetiska resurser, traditionell kunskap och traditionella kulturella uttryck (''traditional cultural expressions'', TCE), har lett till en aktualisering av frågan om immaterialrättens faktiska räckvidd. På internationell nivå, framförallt inom WIPO och dess mellanstatliga kommitté, IGC, pågår ett fortlöpande arbete med utveckling av ett internationellt rättsligt skydd för dessa områden. Ämnet är dock under inflytande av olika politiska och motstridiga intressen och överenskommelser är svåra nå. Beträffande TCE förefaller lösningen vara mest svårfångad. TCE utgörs bl.a. av danser, sånger, sägner, ritualer, målningar, skulpturer, textilier och smycken. De förs vidare genom generationer, muntligt eller genom imitation, och återspeglar ett samhälles kulturella och sociala identitet. Funktionen är att förmedla religiösa och kulturella uppfattningar och de återskapas och utvecklas ständigt inom urbefolkningssamhället. Inom EU och många andra industriländer anses TCE befinna sig inom ''the public domain'', det fria området. Vissa anser att immaterialrätten har potential att bereda skydd för TCE. En del menar att så är möjligt efter viss modifikation. Andra menar att ett helt nytt sui generis-system är nödvändigt. Ett sådant kan vila på immaterialrättslig grund eller vara helt nytt. I uppsatsen visas att det föreligger ett av urbefolkningar upplevt behov av rättsliga åtgärder för att skydda TCE. Urbefolkningskonst är ofta föremål för reproduktion och kommersiella utnyttjanden. Upphovsrätten ligger närmast till hands för ett skydd, men det föreligger svårigheter med dess tillämpning på TCE. Problemen bottnar i att det pga. karaktären hos TCE är svårt bl.a. att identifiera en upphovsman, att fastställa skyddstider och att nå upp till kravet på originalitet. Andra delar av immaterialrätten kan bereda ett visst, begränsat rättsligt skydd för TCE. Det konstateras i uppsatsen att det är problematiskt att genom befintliga immaterialrättsliga institut täcka in de behov av ett fullständigt skydd som har uttryckts. Ett rättsligt skydd måste därför vara sui generis. Ett immaterialrättsligt sui generis-system innebär dock att det immaterialrättsliga området sträcks bortom sin traditionella omfattning. Urbefolkningars syn på rättigheter och ägande skiljer sig i många hänseenden avsevärt från västvärldens, och därmed också från den internationella immaterialrätten. Genom att tillerkänna kollektiva rättigheter inom ramen för immaterialrätten motsägs den individtanke som immaterialrätten bygger på. Att göra TCE till föremål för ensamrätt innebär att det fria området minskas och därmed också utrymmet för nyskapande - en annan av immaterialrättens byggstenar.