Vård i livets slutskede av personer med kognitiv sjukdom: sjuksköterskors upplevelser : en allmän litteraturöversikt

Sammanfattning: Att leva med en kognitiv sjukdom kan ha stora konsekvenser för både personen själv och dess närstående. Ca 55 miljoner personer världen över lever med kognitiv sjukdom. Kognitiv sjukdom är en dödlig sjukdom som inte går att bota. Svårigheter kan finnas för både personen och närstående att prata om döden vilket i sin tur kan försvåra beslutsfattande när personen närmar sig livets slutskede. Ofta saknas individuella vårdplaner vilket kan leda till lidande, onödiga behandlingar och sjukhusvistelser. Personer med kognitiv sjukdom riskerar att få sämre symtomlindring i livets slutskede på grund av kommunikationssvårigheter, trots att det finns lagar och styrdokument som säger att vården ska anpassas till individuella förutsättningar. Syfte var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av vård i livets slutskede av personer med kognitiv sjukdom. Metoden var en allmän litteraturöversikt med induktiv ansats som inkluderade 15 artiklar och sammanställdes med en integrerad analys för att få fram ett resultat. Resultatet var att betydelsen av kompetens innebar att det krävdes både kunskap och erfarenhet för att tolka signaler och lindra olika symtom som personen med kognitiv sjukdom uppvisade. Betydelsen av samarbete visade sig vara avgörande vid upprättande av vårdplaner samt en god kommunikation med läkare, närstående och övriga teamet i syfte att ge personen med kognitiv sjukdom ett värdigt avslut. Betydelsen av att känna personen med kognitiv sjukdom var betydelsefullt och brist på resurser såsom tid, personal och kontinuitet kunde vara ett hinder för god omvårdnad i livets slutskede. Slutsatsen visar att det bland annat krävs kunskap, resurser och ett bra samarbete mellan sjuksköterskor och närstående, läkare och andra i det multiprofessionella teamet för att ge en god omvårdnad i livets slutskede av personer med kognitiv sjukdom. En vårdplan som upprättas tidigt med personen och närstående kan underlätta i den personcentrerade processen och vid beslutsfattande senare i sjukdomsförloppet.