Inramad isolering : En kvalitativ studie av den dokumentärt skildrade isoleringens rytmiska resa

Sammanfattning: Uppsatsens syfte är att undersöka hur ett material som produceras kan tänkas speglas i upplevelsen av den bakomliggande filmklippningsprocessens rytm och arbetsmiljön inom vilket den tar form. Materialet som studeras utgörs av dokumentärfilmerna Almost There (2016), The Raft (2018) och Corona Film Club (2021), inom vilka den isolerade individen, det isolerade kollektivet, samt vad som kan ses som en kombination, skildras. Filmernas användning av visuella grepp studeras i en formanalys, där fokus riktas mot den varierande rytmen och den fysiska inramningen i bildkompositionen. Vidare utfördes kvalitativa intervjuer med filmernas upphovsmän och klippare, där tankar kring visuella grepp och rytmskapande behandlades. I uppsatsens narrativa analys sammankopplades upplevelserna av processerna och belyste orsakssamband. Den forskning som lyfts fram i studien redogör för den skildrade isoleringens visuella grepp samt klipparens kognitiva och perceptiva funktioner där användningen av kinestetisk empati diskuteras som grundläggande för dennes intuitiva förmåga att formge rytm. Sammantaget landar studien i att klippningsprocessernas klipprum och rutiner till stor del liknat varandra men att en rytmisk spegling i stället går att se i hur filmerna formgivits i en beständig eller föränderlig arbetsmiljö, där de bearbetats av en och samma klippare eller samklippts av fler.