Miljöbrott genom utsläpp - En studie av det förändrade sanktionssystemets konsekvenser i bevis- och påföljdshänseende

Sammanfattning: Miljöbrottet i miljöbalkens 29 kapitel 1 § är konstruerad som ett farebrott. Ändå har det i praktiken varit mycket svårt att fälla till ansvar för miljöbrott om det inte kunnat visas någon skada kopplad till gärningen. En stor andel av miljöbrottsåtalen ogillas och straffen för miljöbrott är generellt sett låga. Genom en ändring i miljöbalken som träder ikraft den 1 januari 2007, ändras förutsättningarna för ansvar för miljöbrott. Det har tidigare funnits tre objektiva rekvisit för miljöbrott genom utsläpp: föroreningsrekvisitet, farerekvisitet, och vad jag kallar ''icke ringarekvisitet''. Lagändringen innebär för det första att det inte längre krävs att en förorening skett, det räcker att ett utsläpp av ett ämne skett. För det andra krävs inte längre, som tidigare, att det förelegat en praktiskt beaktansvärd risk för miljö- eller hälsoskada. I fortsättningen räcker att det förelegat abstrakt fara och sådan ska presumeras om utsläpp skett av ett ämne som typiskt sett anses farligt, eller om utsläpp skett av ett ämne som i en viss miljö ska anses farligt. Farerekvisitet kan också uppfyllas genom utsläpp av ett ämne som inte typiskt sett anses farligt men som i det enskilda fallet inneburit fara. För det tredje har utrymmet att bedöma en risk som ringa begränsats. Det har också skett ändringar i reglerna om företagsbot. Dessa ändringar syftar till att göra företagsbot tillämpligt i större utsträckning, genom att kraven lättas. Samtidigt införs en åtalsprövningsregel: om ett brott begåtts av oaktsamhet i näringsverksamhet, som kan föranleda talan om företagsbot och där inte strängare straff än böter förväntas utgå, får inget åtal mot enskild person ske. Genom rättsfallsstudier av mål som tidigare ogillats på grund av brister i förorenings-, fare-, eller icke ringarekvisiten, har jag kommit fram till att framförallt det förändrade farerekvisitet kommer att leda till att en större andel av miljöbrottsåtalen kommer att leda till fällande domar, genom att presumtion för fara införs i flera fall. Ändringen i föroreningsrekvisitet kommer att förenkla tillämpningen av bestämmelsen och ändringen i icke ringarekvisitet kommer att leda till att färre gärningar faller utanför det straffbara området. Genom en översiktlig analys av rättsfall under miljöbalkens 29 kapitel 3-4 §§ har jag också kommit fram till att fler gärningar kommer att kunna åtalas som miljöbrott, gärningar som tidigare lagförts under andra paragrafer. En studie av HD:s praxis vad gäller straffvärdet för miljöbrott ger vid handen att inga dramatiska förändringar är att vänta på det området, genom den aktuella lagändringen. En studie av HD:s praxis vad gäller utdömandet av företagsbot för miljöbrottslighet har givit mig uppfattningen att näringsidkare i större utsträckning än tidigare kommer att åläggas företagsbot. Företagsbotens storlek kommer att bestämmas med hänsyn till straffvärdet, och straffvärdet för miljöbrott kommer sannolikt att vara fortsatt lågt. Företagsbot för miljöbrottslighet kommer därför att sättas lågt. Dessutom kommer det att finnas stora möjligheter att jämka eller efterge företagsboten, vilket kan leda till att sanktioneringen blir liten eller uteblir. Miljöbrottsbekämpningen i näringsverksamhet kommer kanske därför inte att bli särskilt mycket vassare genom lagändringarna.