11 kap. 5 § ÄB - vad gäller vid testators bortgång då en fastighet pantsatts för att finansiera uppförandet av en byggnad på ofri grund? : De lege lata och de lege ferenda

Sammanfattning: Presumtionsreglerna i 11 kap. ÄB får anses vara ett hjälpmedel vid tolkning av testamenten som i sig inte ger tillräcklig ledning för vad testatorn avsett ska hända med sin kvarlåtenskap. Dessa presumtionsregler är tänkta att ge uttryck för vad testatorer i allmänhet vill ska hända med sitt arv efter sin bortgång i specifika situationer. Att reglerna ska ge uttryck för vad den ”genomsnittlige” testatorn vill innebär att reglernas utformning måste vara av generell karaktär. I denna uppsats utreder vi presumtionsregeln i 11 kap. 5 § ÄB som behandlar panträttsbelastade saklegat. Arbetet är avgränsat till att enbart behandla det fall då en fastighet har pantsatts och belånats för att finansiera uppförandet av en byggnad på ofri grund. Uppsatsen framställer en kritisk syn på utformningen av nu nämnda presumtionsregel enligt gällande rätt. För att utreda och peka på brister i gällande rätt används en deskriptiv metod, vilket är en förutsättning för den kommande analysen som undersöker möjligheten till en förändring av presumtionsregeln i fråga. Rättsläget analyseras sedermera med hjälp av en analytisk och problemorienterad metod. I denna del av uppsatsen inventeras argument för och emot de framlagda förslagen till förändring, varefter argumenten vägs mot varandra. På grundval av argumentationen tar författarna ställning till huruvida varje enskilt förslag är möjligt att genomföra. Resultatet av analysen är att införandet av ett andra stycke till presumtionsregeln i 11 kap. 5 § ÄB är det mest lämpliga alternativet för att lösa den problematik som behandlas. Ett sådant stycke skulle tydligt stadga vem som ska bära panträttsbelastningen vid testatorns bortgång för det fall att testatorn har pantsatt en fastighet för att finansiera uppförandet av en byggnad på ofri grund.