EU-arbetsrätten och den svenska modellen - Om utrymmet för kollektivavtalsfrihet i bemanningsbranschen

Sammanfattning: Det har argumenterats för att den svenska arbetsmarknadsmodellen (den svenska modellen) och arbetsmarknadens parters ställning kan vara hotad till följd av EU-samarbetet och den utveckling som skett på arbetsrättens område. Redan vid det svenska inträdet i unionen betonades vikten av att modellen skulle vara ohotad och frågan om den svenska modellens ställning har diskuterats flitigt sedan dess. Den svenska modellen används för att reglera stora delar av arbetsmarknadens förhållanden och karaktäriseras av ringa statlig inblandning, hög organisationsgrad och reglering genom kollektivavtal. Skilda syner på principiellt viktiga frågor gör att Sverige ständigt måste försvara en högt aktad modell på EU-nivå. Syftet med uppsatsen är att behandla aktuell arbetsrättslig utveckling på EU-nivå för att kunna analysera dess påverkan på den svenska modellen, främst med fokus på kollektivavtalets ställning och parternas autonomi. EU-domstolens dom TimePartner C-311/21, som behandlas i denna uppsats, är ett exempel på att EU-rättens utveckling kan få stora konsekvenser dels för svenska kollektivavtal, dels för parternas autonomi. I domen diskuteras flera frågor av principiell betydelse för kollektivavtalets ställning, bland annat utrymmet för parterna att avvika från bemanningsdirektivets likabehandlingsprincip genom kollektivavtal samt under vilka premisser avvikelser kan göras. Domstolens tolkning i dessa frågor får anses resultera i en begränsning för den svenska modellen och även få en påverkan på bemanningsbranschens flexibilitet och kollektivavtalets verkan. Den för uppsatsen centrala TimePartner-domen väcker tillsammans med andra EU-rättsliga förändringar, bland annat det nya minimilönedirektivet, en större debatt kring hur effektiv den svenska modellen kan anses vara när betydelsefulla inskränkningar av möjligheten att fastställa anställnings- och arbetsvillkor genom kollektivavtal görs. Med utgångspunkt i den svenska modellen, två kollektivavtal från bemanningsbranschen och exempel från EU-rätten har samspelet mellan EU-rätten och den svenska modellen analyserats. Slutsatsen är att det finns fog för en svensk oro. Det går inte att med säkerhet konstatera att TimePartner-domen leder till att direkta ändringar i dagens kollektivavtal måste göras. Parternas avtalsfrihet och förutsättningar att kunna anpassa kollektivavtal till samhällets utveckling och olika branschers behov anses dock påverkas negativt av domen. Exempel från EU-rätten visar att utvecklingen på det arbetsrättsliga området även fortsatt kommer att ha stor påverkan på den svenska modellen. Varför friktion finns och varför en oro för modellen är befogad, åskådliggörs vidare i det följande arbetet.