STINA- en evidensbaserad praktik?

Sammanfattning: Sedan 1990-talet och framåt har begrepp som evidens och evidensbaserad praktik fått stor spridning inom den offentliga förvaltningen. Det har dock pågått en stark debatt mellan olika metodologiska skolor om hur denna evidens skapas på tillförlitligaste sett. En av dessa skolor utgörs av förespråkare av teoribaserade utvärderingar som till skillnad från klassiska effektutvärderingar ämnar förklara mer om hur och varför ett projekt leder till vissa effekter. Det har även pågått en debatt om hur utvärderingar av detta slag bör genomföras, dock finns få empiriska exempel där denna metod har prövats. Inom Göteborgs Stad har projektet STINA, med syftet att stärka det hivpreventiva arbetet bland personer som i sitt yrke möter personer med en missbruksproblematik, pågått mellan 2012 och 2014. Tidigare studier av hiv-relaterade utbildningsinsatser har visat på positiva effekter vad gäller kunskap, förmåga och attityd. Dock har dessa studier i mindre utsträckning beaktat vad i dessa utbildningsinsatser som bidragit till dess effekter. Syftet med denna utvärdering är således att bidra till evidensen om hiv-relaterade utbildningsinsatser genom att studera vilka mekanismer som lett fram till projektet STINAs resultat samt att bidra till kunskapen om teoribaserade utvärderingar genom att pröva metoden på ett empiriskt fall. Genom enkäter och intervjuer undersöktes om STINA medverkat till en ökad kunskap bland deltagarna, vilka mekanismer som främjat/hindrat lärandet samt om personalen förstod, ville och kunde implementera ett stärkt hivpreventivt arbete på arbetsplatserna. STINA förefaller ha bidragit till en ökad kunskap och en ökad förmåga att förmedla denna kunskap till klienter. Ett personligt intresse, motivation, innehållsmässig relevans, möjlighet att delta och påverka var förutsättningar för lärande hos individen. Strukturer i arbetsgruppen, om arbetsledaren legitimerade insatsen och skapade förutsättningar för lärande såsom tid för reflektion, var faktorer i omgivning som tycktes påverka lärandet. Projektet har bidragit till en del förändringar på arbetsplatserna såsom tillgängliggörande av information och kondomer för klienterna. Framförallt förefaller STINA ha bidragit till ett medvetandegörande samt en trygghet i att bemöta dessa frågor. I viss mån har de förstått, kunnat och velat implementera ett stärkt hivpreventivt arbete. Viljan att införliva ett sådant arbete i verksamheten tycks ha varit en stark drivkraft till att det på en del platser skett fler förändringar och på andra färre. Om detta i förlängningen också har lett till några effekter hos STINAs slutliga målgrupp, klienter med missbruksproblematik, har dock inte denna studie haft till uppgift att besvara.