Barnets röst i familjeterapi - Får vi också höras?

Sammanfattning: Denna litteraturstudie belyser hur barnet alltför sällan är reellt involverat i den familjeterapeutiska processen, trots att den systemteoretiska/systemiska familjeterapin förutsätter barnets aktiva deltagande. Förklaringar finner man bl.a. i inadekvat utbildning: familjeterapeutens ofta ensidiga analytiska och intellektuella träning kombineras inte sällan med en bristande barnpsykologisk insikt och utbildning. Till detta kommer att den terapeutiska processen med barn, föräldrar och terapeut ofta speglar de hierarkiska mönster som gör att barn och unga överhuvudtaget har svårt att göra sig gällande i olika sociala och institutionella sammanhang. Lek och olika externaliserande övningar kan underlätta för barnet att aktivt ta del i den terapeutiska processen. De bidrar till att bryta hierarkiska mönster och förväntningar liksom till att barnet kan befrias från bilden av sig själv som ett problem. Ett annat sätt att bryta ned hierarkiska hinder, att göra barnet jämbördigt, är att göra det till konsult eller expert i den terapeutiska processen. Dock har påpekats att olika former av lek och andra övningar kan te sig främmande för en familj som ska behandlas och i stället inskärpa ett underläge eller en osäkerhet i förhållande till terapeuten/den terapeutiska processen. Studien inramas av en diskussion av de normativa eller etiska aspekterna av frågan om barnets rätt och möjlighet att fullt ut delta i den familjeterapeutiska processen. Hur långt är det möjligt och önskvärt att inta ett barnperspektiv, och vad innebär det överhuvudtaget att inta ett barnperspektiv?