Sovereignty over the Senkaku/Diaoyu islands

Sammanfattning: I Östkinesiska havet finns en avlägset belägen ögrupp bestående av fem öar och tre karga klippor. Ögruppen utgörs av en nödtorftig vegetation och det förefaller inte finnas något sötvatten. På grund av ögruppens ogästvänliga egenskaper har öarna genom historien ansetts vara av mycket litet ekonomiskt värde och de har sedan urminnes tider, bortsett från en kortare period i början av 1900-talet, varit obebodda. Denna ögrupp benämns på Kinesiska för Diaoyu och på Japanska för Senkaku och sedan 1971 gör både Japan, Folkrepubliken Kina och Republiken Kina suveränitetsanspråk på ögruppen. Denna dispyt uppstod som en följd av en FN sponsrad undersökning som genomfördes 1968 vilken uppmärksammade att stora olje- och gasfyndigheter kunde finnas i närheten av dessa öar. Även om dagens dispyt uppkom som en konsekvens av oljefyndigheterna så är de potentiella ekonomiska fördelarna långt ifrån de enda anledningarna till varför motsättningar relaterade till denna dispyt fortsätter att blossa upp idag. Den främsta anledningen till dessa motsättningar är relaterad till nationalism, från både kinesisk och japansk sida, vilket fortsätter att försvåra för en lösning på konflikten. Japan innehar idag de facto kontroll över ögruppen, vilket hon har gjort sedan 1972 då USA återlämnade den administrativa kontroll USA hade erhållit efter andra världskrigets slut. Denna kontroll är ytterligare stärkt av det ömsesidiga försvarsavtalet mellan USA och Japan vilket även omfattar de bestridda öarna. Det Japanska suveränitetsanspråket är baserat på ockupation, vilket är en av de etablerade metoderna att förvärva territorium. Japan påstår sig ha upptäckt öarna 1885 och efter en tioårsperiod av undersökningar rörande ögruppens status, beslutat att införliva dem 1895. Japan påstår vidare att de har vidmakthållit denna suveränitet sedan dess samt att ögruppen inte var avtalsinnehåll i vare sig Shimonosekiavtalet eller någon av de deklarationer som undertecknades under eller strax efter andra världskrigets slut (Krigsdeklarationerna). Traktaträtten är därför irrelevant i förhållande till suveränitetsfrågan enligt den japanska argumentationen. Folkrepubliken Kina och Republiken Kinas inställningar är i grunden densamma eftersom de har ett gemensamt förflutet. Inställningarna skiljer sig åt endast i relation till händelser som inträffade efter 1949. Den kinesiska inställningen är också baserad på metoden ockupation, Kina påstår sig ha upptäckt och namngett ögruppen före eller under Ming dynastin (1368-1644) och därefter behandlat dem i enlighet med de rekvisit folkrätten kräver för ockupation fram tills undertecknandet av Shimonosekiavtalet 17 april 1895, genom vilket ögruppen avträddes till förmån för Japan. Enligt Kina så var sedan ögruppen lagligen Japansk från 1895 till 1945 då Japan formellt kapitulerade. Som avtalsinnehåll till det dokument som Japan då undertecknade var två andra krigsdeklarationer vilka förpliktade Japan att återge suveräniteten till Kina, enligt den kinesiska uppfattningen. Om en domstol eller tribunal någonsin skulle döma i den aktuella dispyten, skulle den dömande institutionen behövs ta ställning till en rad juridiska spörsmål som både är fallspecifika och av generellt folkrättsligt intresse. Ett sådant spörsmål, vilket möjligen är den mest kontroversiella aspekten av denna uppsats, relaterar till huruvida folkrättens regelverk rörande förvärv av territorium kan appliceras i icke västerländska delar av världen vilka historiskt reglerats av andra system rörande internationella relationer samt koncept rörande suveränitet. Eftersom kinesiska akademiker har argumenterat att folkrätten inte lämpar sig till att döma i den innevarande konflikten eftersom Ostasien är uppbyggt kring andra idéer om internationella relationer, har denna uppsats inkluderat ett alternativt regelverk, vilket har analyserats parallellt med folkrättens regler rörande ockupation. Även om denna uppsats har författats från ett perspektiv liknande en domstols eller tribunals, så har inte syftet med uppsatsen varit att slutgiltigt döma i tvisten och fastslå vilken stat som har det starkaste anspråket. Med detta sagt så är det författarens uppfattning att, baserat på den historiska data som behandlats och med de språkliga översättningar som accepterats i uppsatsen, Japan förefaller ha ett starkare anspråk. Styrkan i det japanska anspråket härrör framförallt från det andra benet av intertemporal law, vilket i fall rörande förvärv av territorium premierar den stat som vid den kritiska tidpunkten uppfyller rekvisiten att ”faktiskt, beständigt och fredligt uppvisa statsfunktioner i relation till territoriet”. Den japanska kontrollen mellan 1895-1952 förefaller uppfylla dessa krav och den amerikanska administrationen, 1952-1972, syftade inte till att påverka den underliggande suveräniteten och därför vidmakthöll Japan dess suveränitet. Det japanska anspråket stärks ytterligare av det faktum att Japan förefaller ha starkare argumentation i förhållande till varje övergripande juridiskt spörsmål som uppsatsen behandlat. Det första sådana spörsmålet som diskuterades var huruvida Kina någonsin förvärvade suveränitet. Svårigheten med denna analys bestod i att folkrättens krav rörande ockupation under den relevanta tidsperioden inte blivit tillräckligt preciserade. Författaren är av uppfattningen att en moderat ansats, där endast visuell upptäckt inte är tillräckligt för att erhålla suveränitet, är mest förnuftig and därför har Kina ett svagare folkrättsligt anspråk. Skulle däremot den politiska verklighet som historiskt präglat Ostasien tas med i bedömningen, har Kina ett starkare anspråk. Det andra spörsmålet som diskuterades var frågan om genom vilken metod Japan förvärvade suveränitet. Rörande denna fråga är författaren av uppfattningen att det inte går att utläsa från Shimonosekiavtalet att ögruppen var avtalsinnehåll. Dessutom kan den japanska inkorporeringsprocessen, hur svekfull den än må ha varit, svårligen göra inkorporeringen ogiltig. Det tredje spörsmålet som diskuterades var huruvida krigsdeklarationerna förpliktade Japan att återlämna ögruppen till Kina. Rörande denna fråga är författaren av uppfattningen att ett sådant synsätt inte kan beläggas eftersom ingen av dessa deklarationer avsåg att behandla frågan om suveränitet över ögruppen.