Att skaka eller inte skaka hand (2.0) - om en enkel handlings djupare mening

Sammanfattning: Så kallade ”handskakningsfall” har varit brinnande aktuella i den svenska debatten under nästan hela 2016. Det har företrädesvis handlat om religiösa män som, med hänvisning till sin religiösa övertygelse, valt att inte skaka hand med en kvinnlig chef eller kollega. Männens nekade handskakning har lett till att de inte fått en sökt praktikplats eller arbete och de har i och med missgynnandet menat att de blivit diskriminerade på grund av sin religion. Svenska domstolar har företrädesvis hanterat händelserna som direkt diskriminering eftersom männen har behandlats sämre än vad en annan person som, av annan anledning, valt att inte skaka hand skulle ha behandlats. Jag menar att det hade vart intressant att se handskakningsfall som indirekt diskriminering. För att ”undvika” direkt diskriminering måste arbetsgivaren ha någon typ av jämställdhetspolicy, som anledning till kravet på handskakning, som gör att inte vissa grupper drabbas extra hårt. Eftersom ingen arbetsgivare har presenterat ett äkta jämställdhetsintresse har följden blivit att inget fall prövats som indirekt diskriminering. Eftersom praxis och doktrin är begränsat vad gäller handskakningsfall har jag sökt information i andra situationer där religionsfrihetens räckvidd på arbetsplatser har problematiserats i en svensk- och europeisk kontext. I Sverige har jag jämfört med de så kallade barnmorskefallen medan jag i europeisk praxis har gjort en jämförelse med rätten till att bära muslimsk slöja. Så kallade ”slöjfall” har prövats av Europadomstolen och två fall är under prövning i EU-domstolen för tillfället, än så länge har dock endast två generaladvokater skrivit förslag till avgörande. Dessa förslag till avgörande pekar tydligt på att en arbetsgivare som presenterar en välavvägd policy, som inte drabbar någon grupp hårdare än en annan, har stor chans att vinna i en proportionalitetsbedömning. I Europadomstolens praxis har jag uppfattat en skillnad mellan vad jag kallar passiva symboler och aktiva handlingar. Slutsatsen jag drar är att om passiva symboler i stor utsträckning kan begränsas, borde aktiva handlingar i än högre grad kunna begränsas. Aktiva handlingar är till sin natur mer inkräktande på andras rättigheter. Vad gäller handskakningsfall menar jag att det inte ska gå att kräva att en religiös person hälsar på ett sätt som är mer intimt än vad personen är bekväm med, däremot menar jag att det är rimligt att kräva att den religiösa personen väljer samma hälsningssätt gentemot män och kvinnor. Kvinnor har rätt att inte bli behandlade på ett annat sätt än sina manliga kollegor.