Neutralitet vid beskattning av förmåner? En jämförelse mellan fåmansaktiebolag och enskild näringsverksamhet

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats är att analysera vissa skattefria och vissa skattepliktiga förmåner som utgått inom ramen för en näringsverksamhet. Undersökningen omfattar både förmåner i fåmansaktiebolag och i enskild näringsverksamhet. En frågeställning behandlar om de aktuella förmånerna beskattas likadant inom de två företagsformerna, och i förlängningen om förmånsbeskattningssystemet är neutralt utformat. Gränsdragningen mellan skattefria- och skattepliktiga förmåner i fåmansaktiebolag undersöks också och jag ställer mig frågan om denna uppdelning är berättigad, särskilt ifråga om skattefri- och skattepliktig personalvård. Förmåner som utgått inom ramen för en näringsverksamhet är ersättning som utgått till den skattskyldige i annat än kontanter. Förmåner kan därför även kallas för naturaförmåner. Naturaförmåner minskar den skattskyldiges personliga levnadskostnader genom att hen inte behöver bekosta förmånen privat. Som huvudregel gäller att förmåner ska beskattas eftersom personliga levnadskostnader inte ska finansieras med obeskattade medel, enligt neutralitetsprincipen. Till denna grundregel finns emellertid undantag. I fåmansaktiebolag omfattar dessa undantag bland annat trivselskapande personalvårdsförmåner, visst privat nyttjande av arbetsredskap, gåvor och fri, privat hälso- och sjukvård. I den enskilda näringsverksamheten utgörs förmåner däremot av naturauttag ur verksamheten. Termen ”förmån” existerar nämligen inte i den enskilda näringsverksamhetens begreppsflora. För att kunna ta reda på om en förmån (ett naturauttag) är skattefri eller skattepliktig i näringsverksamheten undersöks istället om kostnaden för densamma är avdragsgill eller inte. Skattefria förmåner i fåmansaktiebolag motsvaras av avdragsgilla kostnader i den enskilda näringsverksamheten. Vissa kostnader kan vara avdragsgilla, men uttagsbeskattning ska ändå ske för det privata nyttjandet. Förmånen blir då skattepliktig genom uttagsbeskattningen, trots att kostnaden är avdragsgill. Jämfört med de förmåner som är skattefria i fåmansaktiebolag kan jag fastställa att endast kostnaden för privat nyttjande av arbetsredskap i vissa fall är avdragsgill. Kostnaderna för resterade förmåner är inte avdragsgilla, alternativt ska uttagsbeskattning ske. Vid en jämförelse mellan förmånsbeskattningsreglerna i fåmansaktiebolag och enskild näringsverksamhet kan jag konstatera att reglerna är förmånligare för fåmansaktiebolag. Trots att beskattningsutfallet blir ungefär detsamma för de förmåner som är skattefria inom de två företagsformerna, uppstår ändå en skillnad genom att många fler förmåner är skattefria inom fåmansaktiebolag. Ifråga om gränsdragningen mellan skattefri- och skattepliktig personalvård kan jag fastslå att de skattefria personalvårdsförmånerna måste gå att motivera ur ett vinstmaximeringsperspektiv eller av förenklingsskäl. Lagtexten föreskriver att syftet med personalvårdsförmåner är att de ska vara trivselskapande. En välmående personalstyrka presterar också bättre, vilket är positivt för bolaget. Jag anser dock att Skatteverkets tolkning av villkoren för skattefri motion och friskvård inom ramen för personalvårdsförmåner inte är helt felfri. Sammantaget kan jag konstatera att förmånsbeskattningssystemet inte är neutralt utformat. Det gäller dels i förhållande till kontant ersättning, dels i jämförelsen mellan fåmansaktiebolag och enskild näringsverksamhet. En lösning på problemet skulle kunna vara att införa nya stoppregler för fåmansaktiebolag. Reglerna skulle behöva omformuleras för att i större utsträckning vara neutrala i förhållande till beskattning av andra aktiebolag. Det skulle dock kunna hävdas att det i praktiken är svårt, eller rentav omöjligt, att uppnå ett fullständigt neutralt förmånsbeskattningssystem. I enlighet med neutralitetsprincipen ska neutralitet emellertid alltid eftersträvas, vilket leder till att förmånsbeskattningssystemet bör, och säkerligen även kommer att, ändras i framtiden.