En detaljerad undersökning av kalkstenslager i den mellanordoviciska gullhögenformationen på Billingen i Västergötland

Sammanfattning: Under mellanordovicium täcktes paleokontinenten Baltica av ett grundhav och i det temperade klimatet som rådde avsattes långsamt kallvattenkarbonater som kom att täcka stora delar av paleokontinenten. Idag har merparten av dessa sedimentlager eroderat bort och kalksten har endast bevarats på spridda platser i Sverige. Mellanordovicisk kalksten är väl exponerad i Gullhögens stenbrott på Billingen i Västergötland, där lagergångar av diabas som intruderat under perm skyddat lagerföljden från erosion. I stenbrottet finns en utmärkt sektion av den darriwil-åldriga gullhögenformationen, som är intressant då den med sin skifferrika facies avviker från likåldriga kalkstenar i Sverige och snarare visar större likheter med norska sedimentbergarter från denna tid (elnesformationen i Osloområdet). Studier av tunnslip ger en detaljerad bild av kalkstenens mikroskopiska uppbyggnad och så kallade mikrofacies. Med hjälp av punkträkning har procenthalten av korn och kalcitisk cement kontra matrix samt faunasammansättning framställts. Det har i sin tur använts som underlag för tolkningar av bergartsegenskaper, förändringar i fauna samt lokala havsnivåvariationer genom det studerade intervallet. Resultatet visar på tydliga förändringar i både litologi och fauna stratigrafiskt uppåt genom formationen, med en övergripande trend mot deposition i successivt grundare vatten. Samtidigt ses antydan till kortare intervall där avsättningen av finkorniga sediment ersattes av grövre sediment. Avsättningsmiljön har tolkats som en lugn och relativt distal miljö i paleobassängen, med cykler av högre energi. I jämförelse med den likåldriga ”furudalkalkstenen” i Dalarna tycks gullhögenformationen visa mer variationer i avsättningsmiljön. En översiktlig jämförelse med elnesformationen i Norge visar att gullhögenformationen har många likheter med norska samtida facies, men fördjupade undersökningar krävs.