Högläsning : En studie om pedagogers uppfattningar av högläsningens betydelse i förskolan

Sammanfattning: Det huvudsakliga syftet med studien är att undersöka pedagogers uppfattningar av vilka möjligheter och strategier som förekommer i arbetet med högläsning. I studien bearbetas två frågeställningar: Vilka uppfattningar har pedagoger kring högläsning som redskap i barns språkutveckling samt vilka möjligheter och strategier finns för pedagogers uppfattningar att omsättas i en högläsningssituation. Studien är kvalitativ och bygger på metoderna intervju och observation. I intervjun deltog fem pedagoger varav fyra var förskollärare och en var grundskollärare. Vid observationen deltog en pedagog och sex barn i åldern två till tre år. Resultatet i studien visar att högläsning bör ses som en pedagogisk situation med ett syfte vilket ger möjlighet för barn att utveckla sitt språk. Att läsa med inlevelse, betoning och använda dramatisering lockar till barns fantasi och språkliga stimulans. Samtal används som ett betydelsefullt verktyg där situationer för kommunikation och diskussion skapas. Upprepad läsning uppfattas bidra till att barn ”läser” böcker själva utan en vuxen. Olika strategier framkom i resultatet såsom att skapa samtal genom att ställa frågor, förutsäga bokens innehåll, sammanfatta och klargöra eventuella funderingar hos barnen. Det sociala samspelets poängteras för barns inlärning och kommunikation. Vidare visar resultatet att barngruppens storlek kan påverka högläsningssituationen och barns verbala deltagande. Resultatet visar att samspelet med boken som artefakt är av betydelse för barns lärande. Rätt val av bok kan skapa möjligheter för barns fantasi och språkliga utveckling. Det framkom svårigheter med att hitta lagom svåra böcker eftersom barn befinner sig i olika utvecklingsfaser och kan ha olika modersmål. Olika uppfattningar förekommer om det gemensamma samtalet vid en högläsning. Samtalet kan ses som en tillgång i barngruppen eller som ett störningsmoment.