Högsta Domstolens revolution av narkotikapraxis - En studie om straffvärdebedömningen i narkotikamål

Sammanfattning: Denna uppsats redogör för hur domstolen bedömer ett brotts straffvärde i narkotikamål. Detta innebär att domstolen ska visa den skuld gärningsmannen uppvisar genom den brottsliga gärningen och olika faktorer. I början på 1960-talet var straffet för narkotikabrott böter eller fängelse i högst två år enligt NF. När NSL antogs höjdes dock straffmaximum till tio års fängelse då man var rädd för att Sverige skulle bli en ”fristad” för internationell langning. Ett decennium senare skärptes straffskalorna på nytt då minimistraffet för grovt narkotikabrott blev två års fängelse och maximistraffet för narkotikabrott av normalgraden blev tre års fängelse. Genom åren har domstolarna försökt att nå en enhetlig rättstillämpning vid straffvärdebedömningar i narkotikamål. Detta gjorde att tabeller sammanställdes över praxis i narkotikamål. Efter millenniumskiftet så skapades Drogpraxisgruppen som fick i uppdrag att utarbeta riktlinjer för en enhetlig rättstillämpning på narkotikabrott som idag finns i boken, Studier rörande påföljdspraxis m.m. Än idag används dessa riktlinjer av domare vid narkotikamål. Tidigare mätte domstolarna narkotikabrottens svårhet enbart genom mängden och sorten narkotika. Domstolarna beaktade inte vilket syfte som fanns bakom hanteringen av narkotikan, dvs. ”övriga omständigheter”. De övriga omständigheterna var tidigare avsedda vid beaktande av övre delen av straffskalan då de bl.a. indikerar om befattningen av narkotikan varit för eget bruk eller försäljning, till vilka försäljningen riktat sig till, om försäljningen varit en del av organiserad och internationell verksamhet etc. Genom Mefedronfallet förändrades detta då HD beslutade att dessa övriga omständigheter skulle få större betydelse vid straffvärdebedömningen i narkotikamål. För att ett narkotikabrott ska få ett lika högt straffvärde som tidigare måste det alltså föreligga övriga omständigheter utöver mängden och sorten narkotika. Större utrymme skapades i straffskalan för de allvarliga brotten och efter förändringen har fler narkotikamål tagits upp för bedömning i HD. Den nya straffvärdebedömningen är i början på ett genomslag där nya tabeller skapats av Drogpraxisgruppen för att anpassa de rådande prejudikaten från HD. Praxisomläggningen av HD har väckt flera frågor då det inneburit en förändring av hur påföljdsbestämningen i narkotikamål sker i praktiken vilket gett upphov till ett oklart rättsläge p.g.a. förhållandet mellan lagstiftning och praxis. Narkotikapolitiken i Sverige har fortfarande nollvisionen mot den illegala narkotikahanteringen men frågan är om nollvisionen fortfarande avspeglas i både lagstiftning och utdömda straff? Tidigare kunde vissa narkotikabrott tendera i höga straff men en sammanställning av de rådande prejudikaten visar att HD fått en mildare syn. Avsevärt mycket lägre straff delas ut nu än tidigare. Förändringen har skett utan en debatt från lagstiftaren vilket skapat en spänning mellan domstolsnivån och lagstiftarnivån. Den nya ordningen har försvårat arbetet för bl.a. åklagare och polis då de subjektiva rekvisiten får större betydelse än de objektiva i narkotikamål men rättspraxis har blivit mer rättvis och proportionerlig då rätta straff utdöms. HD har genom förändringen visat att de höga straffen inte minskar narkotikaproblemen i samhället. De vill att fokus ska läggas på de grövre och organiserade narkotikahandel. HD har alltså tagit en ställning i frågan och nu återstår att se vad lagstiftaren gör i nästa steg. Vägen till ett narkotikafritt samhälle kommer att fortsätta vara lång och nästintill omöjlig men det är upp till lagstiftaren och domstolarna, tillsammans att försöka hitta den bästa lösningen för att minska narkotikaproblemen.