Neutralitetsprincipen ur ett skatterättsligt perspektiv Skatterättslig neutralitet mellan enskild firma och fåmansföretag - en jämförelse

Sammanfattning: När en fysisk person skall bedriva näringsverksamhet finns det olika alternativ att välja mellan. Den fysiska personen kan bland annat välja att bedriva sin verksamhet som enskild näringsverksamhet eller som aktiebolag. Det val av företagsform som näringsidkaren väljer att bedriva sin verksamhet i får både civilrättsliga och skatterättsliga konsekvenser. Regeringen har satt som mål att skatterättslig neutralitet skall råda mellan valet av företagsform. Det skall således inte vara skattereglerna som styr valet av vilken företagsform som näringsidkaren väljer att bedriva sin verksamhet i. Under 1990-talet har skillnaden i beskattning mellan olika företagsformer i hög grad utjämnats. För aktiebolag fanns redan tidigare möjlighet till enkelbeskattning av kvarhållna vinstmedel. Samma möjlighet ville man ge till enskilda näringsidkare och införde därmed ett regelsystem för avsättning till expansionsmedel. Således enkelbeskattas medel som stannar kvar i näringsverksamheten med en expansionsmedelsskatt på 28 procent som utgångspunkt. I och med detta är den teoretiska nominella skattesatsen på kvarhållna vinstmedel 28 procent när det gäller de båda aktuella företagsformerna. Ser vi till skillnaderna i beskattning när det gäller uttagna vinstmedel är även de till stor del utjämnade. Den ekonomiska dubbelbeskattningen av ett aktiebolag kan jämföras med den beskattning i två led som finns för fysiska personer som driver enskild näringsverksamhet, närmare bestämt skattedelen av sociala avgifter och den progressiva inkomstbeskattningen. Ett sätt att finansiera verksamheten med eget kapital i ett aktiebolag är att ''låna ut'' kapital, vilket medför enkelbeskattning av ränteinkomsterna. Vid jämförelse med enskild näringsverksamhet som drivs av fysiska personer har motsvarande möjlighet skapats genom regelsystemet för räntefördelning. Tjernberg, Periodiseringsfonder, s. 34. Som vi ser råder idag inte fullständig neutralitet mellan de båda aktuella företagsformerna. Om vi skall lyssna till Påhlssons ord kommer fullständig neutralitet inte att uppnås förrän all skatteplanering upphört och jag instämmer i hans ord att detta är att se som en omöjlighet. Då de båda företagsformerna är föremål för olika civilrättsliga regler och till följd därav även skillnader i de skatterättsliga reglerna måste vi se till att det inte går att skapa skatterättslig neutralitet mellan de båda företagsformerna. Arbetet måste i stället, vilket regeringen delvis gjort, riktas in på att skapa neutralitet mellan de slutliga skatteeffekterna i de båda företagsformerna. Min slutsats blir att idag råder inte skatterättslig neutralitet mellan de båda utvalda företagsformerna fullt ut. Dock är det inte skattereglerna som i första hand avgör vilken form näringsidkaren väljer att driva sin verksamhet i. Till sist kan konstateras när det gäller den skatterättsliga neutraliteten att det är en omöjlighet att uppnå full neutralitet mellan de båda företagsformerna, men det finns mycket mer att göra. Underskott i självständig enskild näringsverksamhet utomlands får inte dras av mot överskott på verksamhet som bedrivs inom Sverige, då självständig enskild näringsverksamhet utomlands alltid anses som passiv näringsverksamhet. Skatteverket anser att denna särbehandling av självständig näringsverksamhet utomlands strider mot den fria etableringsrätten i artikel 43 EG-fördraget och säger i sina ställningstaganden att avdrag skall medges i vissa fall trots att näringsverksamheten är passiv. Vidare anser Skatteverket att det generellt skall vara möjligt att kvitta underskott i självständig enskild verksamhet bedriven i annat EU-land mot överskott av i Sverige bedriven näringsverksamhet. Detta trots att utgången av Marks &&semic Spencer-målet säger att rätten till gränsöverskridande förlustavdrag inte är ovillkorlig. I praktiken har Skatteverket utvecklats till både författningsdomstol och lagstiftare. Det är en ohållbar situation vi står inför. Det är lagstiftaren som har till uppgift att bedöma vilka lagändringar som anses nödvändiga och i sin tur genomföra dem och inte Skatteverket som skall föregå lagstiftaren genom att i sina ställningstaganden förklara att vissa skatteregler inte skall tillämpas för att de strider mot EG-rätten. Allvarliga rättssäkerhetsbrister har härmed uppkommit och situationen blir alltmer besvärlig vid rättstillämpningen. Här har vi inte bara en fråga om rättssäkerhet utan även en demokratifråga och på sikt även en fråga om den ekonomiska välfärden. När det gäller resultatutjämning i gränsöverskridande situationer står vi idag inför en ohållbar situation där regeringen står fast vid att den svenska lagstiftningen inte behöver ändras i förhållande till EG-rätten. Samtidigt medger Skatterättsnämnden i flera förhandsavgöranden avdrag för koncernbidrag lämnat till utländskt dotterbolag. De aktuella förhandsavgörandena har alla överklagats men i skrivande stund inte tagits upp i Regeringsrätten. Vad det slutgiltiga beskedet blir till alla berörda näringsidkare vet vi idag inte. Vi har således en situation där rättsläget är högst osäkert, vilket inte är en acceptabel situation.