Varumärkesförfalskning - Ett olovligt utbud som drivs av en lovlig efterfrågan på olovliga varor

Sammanfattning: Varumärkesförfalskning är idag ett allmänt förekommande problem. Utbredningen av förfalskade varor riskerar att minska incitamenten att investera och bygga upp varumärken, på samma sätt som incitamenten att investera i och utveckla läkemedel skulle minska om möjligheten till patent försvagades. Varumärkesförfalskning är ett problem för både konsumenter och näringsidkare. Konsumenterna riskerar att förväxla en förfalskad vara med ett original och näringsidkarna riskerar att deras varumärken försvagas och att försäljning går förlorad till förmån för de förfalskade varumärkena. Varumärkesförfalskningen har också kopplingar till organiserad brottlighet och terrorverksamhet. Den första juli 2011 blir en ny varumärkeslag gällande i Sverige. Likt den tidigare lagen innebär den nya att det förblir tillåtet för konsumenter att för privat bruk köpa och använda förfalskade varor. Varumärkesintrång kan således endast ske om användningen av det skyddade varumärket sker i samband med näringsverksamhet. Det innebär att konsumentens lagliga inköp av en förfalskad vara har en motprestation, näringsidkarens försäljning, som är olaglig. Uppsatsens huvudsakliga syfte är att kritiskt utreda lagstiftarens motiv till den varumärkesrättsliga ensamrättens utformning samt att besvara frågeställningen hur avvägningen mellan begreppen användande i näringsverksamhet och privat utformats i materiell rätt. Det är en fråga av vikt eftersom den nuvarande svenska regleringen inte är helt given. I Frankrike och Italien har lagstiftaren nämligen valt att utforma ensamrätten på ett för konsumenterna och de privata intressena, striktare sätt. Till skillnad från Sverige kan konsumenter i Frankrike och Italien begå varumärkesintrång vid användning för privat bruk. Utredningen är gjord med en rättsdogmatisk metod där framförallt förarbeten nyttjats. För att också jämföra den nya varumärkeslagen med annan lagstiftning har en jämförande komparativ ansats används. Resultatet av den rättsdogmatiska metoden kombinerat med den komparativa ansatsen är att lagstiftarens motiv till att inte låta ensamrätten för varumärken gälla för annat än att särskilja varor och tjänster var att en vidare ensamrätt utom användning i näringsverksamhet skulle inverka till nackdel för de allmänna intressena och riskera att begränsa den fria konkurrensen. Vidare kan de skillnader som åtgörs mellan den varumärkesrättsliga och upphovsrättsliga lagstiftningen härledas till skillnader mellan Paris- och Bernkonvention. Det noterades dessutom att den svenska varumärkeslagstiftningen ger ett bristande skydd mot goodwillskada som uppstår i samband med att konsumenter nyttjar förfalskade varor.