”Vi är inte robotar, vi är människor” : En kvalitativ studie om polisers känsloarbete

Sammanfattning: Det råder en ökning av skjutvapenvåld och ett allt råare klimat i samhället har vuxit fram där poliser allt oftare blir bemötta med hot samt låg tillit. Denna samhällsförändring väcker frågor kring hur och om det påverkar polisen dagliga arbete. Denna studie riktar därmed sitt fokus på polisers arbete och de krav samt förväntningar som finns på dem. Dessa krav och förväntningar gestaltas både internt från polisväsendet men även genom extern påverkan från allmänheten. Sett till det faktum polisens arbete innefattar många påfrestande situationer undersöker även studien vilka känsloregler som råder inom Polismyndigheten samt om poliserna får de verktyg som behövs för att hantera känslor som uppstår under arbetet. Det empiriska materialet består dels av intervjutexter från kvalitativa semistrukturerade intervjuer med åtta poliser som varit yrkesverksamma i minst ett år. Det har även genomförts en kvalitativ tematisk analys av Polismyndighetens medarbetarpolicy och värdegrund samt Polishögskolans utbildningsplan. Materialet har huvudsakligen analyserats utifrån Peter Berger och Thomas Luckmanns institutionsbegrepp samt nyinstitutionell teori med utgångspunkt i Ulla Eriksson-Zetterquist, Alexander Styhre och Thomas Kalling samt Meyer och Rowan. Även Arlie Russell Hochschild teori om känsloarbete samt Erving Goffmans dramaturgiska perspektiv har utgjort centrala perspektiv i analysen av det empiriska materialet. Resultatet visar att de krav och förväntningar som finns inte alltid går att leva upp till då dokumenten inte är helt anpassade efter hur arbetet ser ut samt att det råder brist på resurser inom myndigheten. Vidare visade även resultatet att det inte finns några uttalade känsloregler. Slutligen redovisade resultaten att det råder en brist på konkreta verktyg kopplat till känslohantering samt att det finns en komplexitet kring det.