Havet - sista utvägen till trygghet? En studie om statsansvar gentemot flyktingar i sjönöd

Sammanfattning: Att stater har rätt till territoriell suveränitet innebär att de har rätt att bestämma vilka som får komma in i deras territorium och vilka som inte får det. Detta är en viktig princip i internationell rätt och utgör grunden för staternas rätt att kontrollera sina gränser och upprätthålla nationella säkerhetsintressen. Samtidigt kolliderar det med principen om non-refoulement, som inkluderar flyktingkonventionen och EKMR. Non-refoulement skyddar de som befinner sig på en annan stats territorium från att bli tillbakaskickade till ursprungslandet de flytt ifrån. Staten åläggs därför en skyldighet att undersöka deras situation innan ett eventuellt återvisande, för att upprätthålla respekten för mänskliga rättigheter. De som befinner sig i sjönöd ska alltså räddas från havet till en säker plats där de inte riskerar sina liv. Dock har stater motsatt sig en avstigning, trots att de kan tillgodose en säker plats. Staterna anser att det kan medföra en indirekt acceptans av illegal invandring och resultera i en följd där fler migranter försöker ta sig över havet. Med bakgrund till detta har internationella havsrättskonventionen utvidgat staternas skyldighet att acceptera en avstigning som bistår migranterna med en säker plats, men även den utvidgningen har mött motstånd och problematiken om vilken stat som bär det yttersta ansvaret kvarstår. Sammanfattningsvis återstår den komplexa situationen där stater inte skyddar migranter på bästa sätt, trots internationellt utvidgade tillämpningar.